Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 12. De europeiska staternas inre utveckling under de senaste årtiondena.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EUROPEISKA STATERNAS INRE UTVECKLING UNDER DE SENASTE ÅRTIONDENA. 561
^
Den stora rösträttsdemonstrationen framför
österrikiska parlamentet den 4 november 1905.
Originalteckning i
Lezp-ziger Illustrierte Zeitung.
fruktansvärd splittring, att man räknade icke mindre än 33 olika politiska grupper.
Parlamentets arbetsro tryggades tills vidare genom den efter häftiga strider sommaren
1907 tillvägabragta öfverenskommelsen, hvarigenom tyskan erkändes som det officiella
parlamentsspråket, emedan det allena var förståeligt för alla nationaliteterna. Först
nu kunde budgeten återigen behandlas i laglig ordning, och en del partiledare
upptogos i ministären. Om parlamentets ändrade sammansättning skulle medföra
genomgripande förändringar i monarkiens inre statslif, var dock ovisst. Att de så djupt
liggande nationella motsatserna skulle kunna utplånas ur parlamentets förhandlingar
syntes föga sannolikt, och mången befarade, att de nationella motsatserna efter
kejsar Frans Josefs död skulle kunna ytterligare tillspetsas och leda till upplösning af
rikets enhet.
I Italien hade ministären Cairoli blifvit störtad på grund af sin franskvänliga
hållning under den tunesiska krisen; därefter stannade Depretis vid makten i fyra
år (1883 - 1887). Han stödde sig på den rojalistiska vänstern, bekämpade
irreden-tisterna och socialisterna och förfäktade i det yttre sammanhållningen med Tyskland
och Österrike, sådan den inledts genom afslutande af trippelalliansen. I den inre
politiken var hans styrelse tämligen ofruktbar, och den skadade landet genom att
öfverlåta järnvägarne till enskilda bolag. Partiets vänstra flygel under ledning af
Francesco Crispi bekämpade ministären allt häftigare och tvang Depretis, sedan
dennes ställning rubbats genom motgångar i kolonialpolitiken, att upptaga Crispi
och Zanardelli i sin ministär (1887). Kort därefter dog Depretis, och Crispi blef nu
vänsterns egentlige ledare och ministärens hufvud. Han tillspetsade striden mot
klerikalismen, genomdref antagandet af en enhetlig strafflag för Italien, sökte hålla
Världshistoria VI.
71
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
