Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Slutbetraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
564 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
kort till allmän och lika rösträtt för alla vuxna män. Vid slutet af den här
behandlade tiden var denna utveckling afslutad i Frankrike, Tyska riket, Österrike
och en rad mindre stater. I andra land voro de alldeles obemedlade eller alldeles
obildade elementen ännu utestängda från rösträtt eller rådde ännu olikhet i
rösträtten till förmån för de besittande klasserna; men öfverallt hade angreppet mot dessa
rester af äldre, aristokratiska system tagit sin början, och på många håll hade redan
kvinnokönet anmält sina anspråk.
De aristokratiska elementens egentliga bålverk i de konstitutionella staterna var
riksförsamlingens första kammare, hvars medlemmar endast i få land framgingo ur
allmänna val, utan mestadels innehade sina platser på grund af monarkens
utnämning eller enskilda familjers ärftliga rättigheter eller förslag af privilegierade
korporationer. Då en förändring af öfverhusens sammansättning i monarkiska stater erbjöd
stora svårigheter, sträfvade underhusen i regeln endast att begränsa deras inflytande.
I England, tvåkammarsystemets egentliga hemland, upphäfdes längre fram
öfverhu-sets formella likaberättigande, så att det endast i frågor, som ligga utanför
skatteväsendet, hade kvar ett suspensivt veto mot underhusets beslut.
Gentemot parlamenten intogo regeringarne till en början öfverallt en mycket
själfständig ställning, men så småningom öfvergick man till den först i England
utbildade principen, att monarken måste taga sina ministrar ur den för tillfället rådande
majoriteten i andra kammaren. I Frankrike och Italien liksom i flere mindre stater
gällde detta redan nu som gifven sak. Äfven i Österrike hade man på senaste
tiden börjat rekrytera ministären med medlemmar af de starkaste partierna, och i
Tyskland förklarade redan furst Bulow, att han måste träda tillbaka, om »blocket»
föll isär eller slutade att stödja honom.
Samma riktning kunde iakttagas i utvecklingen af partiväsendet. Ännu i förra
hälften af föregående århundrade voro partierna i det väsentliga aristokratiska
företeelser: de konservative företrädde aristokratien på landsbygden, de liberale egendom
och bildning i städerna. Visserligen fanns det demokrater eller radikaler, men de voro så
få till antalet och bestodo mestadels af doktrinärer eller deklasserade; hos massorna
själfva, hvilkas intressen de ville anses häfda, funno de föga anhang. Först efter
midten af det nittonde århundradet framträdde de båda stora masspartier, som sedan
steg för steg vunnit terräng på de äldre partiernas bekostnad och tvungit dem till
en inre omgestaltning - klerikalismen och socialismen.
Klerikalerna stödde sig på folkmassornas religiösa åskådningar och känslor.
De hade endast där utsikt till framgång, hvarest de kyrkliga organisationerna stodo
starka och mäktiga och icke drogo sig för att hänsynslöst begagna predikan,
biktstol och själavård för politiska syften. Därför hade klerikalismen sitt hemvist i de
katolska landen, där den uppbars af folkets blinda dogmtro och traditionella
vördnad för det andliga ståndet, men här hade den också blifvit en sannskyldig folklig
företeelse och en väldig politisk makt. Massornas framdragande till aktivt deltagande
i det politiska lifvet hade äfven förstärkt och lagt nya grundvalar under den katolska
kyrkans maktställning. Fordomdags var det i närmaste förbund med tronen och
aristokratien, som kyrkan regerade folken; men när tyngdpunkten i det politiska
lifvet allt tydligare öfverflyttades till folkförsamlingarne, sökte hierarkien
sammansluta sina troende anhängare i parlamenten till fasta organisationer och med deras
hjälp bevara sitt gamla inflytande. Med riktig instinkt upptogo klerikalerna redan
tidigt den sociala frågan på sitt program för att kunna erbjuda massorna äfven
ekonomiska förmåner. Så fort den katolska kyrkan kände sig stark nog,
började hon angripa den moderna statens rent världsliga karaktär, vetenskapens frihet
och den fria världsliga konsten och hota den moderna kulturen med ett återställande
af medeltida föreställningar. Gregorius XVI och Pius IX fördömde högtidligen
samvetsfriheten som roten och upphofvet till allt ondt och likaså yttrande-,
tryck-och forskningsfrihet samt statens anspråk på rätt att skrifva lagar för undervisning
och ingående af äktenskap. Det Vatikanska konciliet 1870 fullkomnade kyrkans
egen författning i absolutistisk anda och nedsatte biskoparne till blotta verkställare
af den påfliga viljan. Härigenom försvårades, kanske rent af omöjliggjordes en
friare, med den moderna kulturen närmare sammanfallande riktning inom katolicis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
