Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 13. Slutbetraktelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570 E. BRANDENBURG, UPPKOMSTEN AF ETT VÄRLDSSTATSSYSTEM.
Äfven de ekonomiska förändringarne verkade i samma riktning. Sedan numera
en stor del af Europas folk lefver af industrien, är striden om
afsättningsmarkna-derna ej vidare en angelägenhet endast för enskilda fabrikanter eller köpmän, utan
millioners personliga öde beror af den saken, och de veta det. Om de oerhörda
varumängder ett industrifolk såsom det engelska dagligen producerar plötsligen till
betydande del upphörde att finna köpare, så måste arbetet i hundratals fabriker
afstanna och mångtusende arbetare kastas brödlösa ut på gatan. Däraf
industristaternas allt ifrigare sträfvan att utvidga sina kolonier, som skola erbjuda dem billiga
råämnen och säkra afsättningsområden; däraf det ena folkets förbittring, om
ettan-nät genom påpasslighet eller list beröfvar det ett afsättningsområde, som det dittills
matat. Vid hvarje sådant tillfälle stå i själfva verket massornas lifsintressen på spel,
och dessa kunna fordra af staten, att den i sådana fall gifver dem sitt skydd. Det är
således att bära falskt vittnesbörd om faktiska förhållanden, då socialistiska agitatorer
söka intala massorna, att utrikes- och kolonialpolitik saknar betydelse för dem och
blott är en regeringssport.
Utan insikt om detta sammanhang kan den moderna imperialismen ej rätt
förstås. Dess kärntanke är, att alla en nations krafter, politiska, militära, ekonomiska
och andliga, måste fast och enhetligt sammanföras, på det att den ej må duka under
i striden om tillvaro och makt gentemot andra folk. Imperialisternas ideal, som
visserligen aldrig uppnåtts och väl heller aldrig skall kunna uppnås, är den på
nationell grund hvilande storstaten, som innehar så mycket af jorden, att den kan
frambringa allt den behöfver inom sitt eget område, afsätta sina varor på eget
område och skaffa sin befolkning det nödiga existensutrymmet på egen mark. Ett
sådant rike kan ej sammanbringas eller bibehållas utan användning af tvångsmedel.
Därför behöfver imperialismen starka härar och flottor, en staten enhetligt ledande
och fast sammanhållande regering och, som oundgänglig förutsättning för dess existens,
en fast öfvertygelse hos sina medborgare om just deras eget folks obetingade
existensberättigande och ojämförliga värde. Det är starka aristokratiska krafter, som
imperialismen utlöser och ej kan undvara; en stark statsmakt och en aristokrati,
van att befalla, äro oumbärliga för att uppehålla så stora rikens enhet, och hela
härskarfolket i ett sådant världsrike bildar i sin ordning en aristokrati inom det
hela, hvilken de som mindre värdefulla betraktade underkufvade folkens massa tjenar.
Därför hade imperialismen öfverallt ledt till ett stärkande af regeringarnes
myndighet, till och med om man alldeles bortser från Ryssland, där äfven den första
revolutionen endast helt obetydligt förmått rubba tsarens härskarmakt. Sedan ett
par århundraden tillbaka hade det icke funnits en mäktigare och personligen mera
inflytelserik engelsk konung än Edvard VII, sedan inbördeskriget i Förenta staterna
ingen president med sådant anseende som Theodore Roosevelt. Och hade icke det
Tyska rikets utrikespolitik under de senaste årtiondena alldeles ledts efter kejsar
Wilhelm II:s personliga intentioner? Öfvervägande demokratisk prägel hade bland
/de europeiska stormakterna endast Frankrike, och äfven där fanns det en
parlamentarisk aristokrati, som faktiskt regerade, likaså i Italien, där den genom censusvalen
ännu starkare karakteriserades som sådan. Tillväxten af härar och flottor, inom
hvilka en auktoritativ ^inda alltid härskar, verkade redan i och för sig i
antidemokratisk riktning. På näringslifvets område vunno de ledande krafterna betydligt i makt
genom arbetsgifvareförbunden och trusterna. I strejkerna, de stora striderna om
makten mellan de arbetande massorna och arbetsprocessens ledare, hade under de
senaste åren arbetarne nästan öfverallt dukat under.
Den rena demokratiens ideal, folkets fullständiga själfstyrelse, är likaså ohinneligt
som imperialismens. Med hvarje organisation äro nödvändigtvis aristokratiska krafter
gifna, som i verkligheten taga ledningen om hand, om de också än så niycket taga
hänsyn till massornas intressen och gifva sig sken af att endast göra, hvad flertalet
vill. Inom de demokratiska partierna själfva, som ju äfven äro organisationer i och
för kampen om makten, kan man tydligt nog iakttaga dessa krafter. Klerikalerna
hafva sina präster, och socialisterna stå under ledning af jämförelsevis fåtaliga
grupper af skriftställare, publicister och parlamentariker, som kanske delvis förut varit
kroppsarbetare men nu lefva af underhåll ur partikassan eller af sin penna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
