Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 581
Först på 1830-talet började bönderna få öfvervikt öfver ämbetsmännen i stortinget,
där deras klassintressen fingo en framstående målsman i skolläraren Ueland. Så var
Norges landtmannaparti färdigt tidigare än både Danmarks och Sveriges, och det var
till stor del Uelands verk, att folket redan 1837 erhöll kommunal själfstyrelse. Annars
sträfvade Karl Johan principiellt emot alla liberala reformer i Norge, emedan detta
endast aflägsnades alltmer från Sverige, ju mer det demokratiserades.
För att göra Norge fullt jämställdt med de öfriga skandinaviska länderna var det
ej nog att häfda dess politiska Oafhängighet gentemot Sverige. Från denna tid
börjar äfven ett energiskt arbete att frigöra landet från andligt beroende af Danmark.
Wergeland fordrade större »norskhet» i lif och seder. Aasen sträfvade att uttränga
det danska litteraturspråket genom att uppkonstruera ett norskt landsmål, diktning
och målarkonst koncentrerade sig alltmer på inhemska motiv, och man sökte i den
isländska forntidslitteraturen en näring för nationalstoltheten, som ej stod att finna
i landets egen historia under de senaste fem hundra åren. Samtidigt ökades äfven
det ekonomiska välståndet i landet. Så växte år från år norsk nationalkänsla, och
ju mer krafterna ökades, dess mer skärptes blicken för alla förhållanden, som voro
eller kunde betraktas som inskränkningar i landets fullmyndighet.
Till sådana »provinsmärken» räknades i första rummet riksståthållarämbetet, som
kunde beklädas med både svensk och norsk man, samt flaggan och utrikesstyrelsen.
Ända till år 1829, då Baltzar von Platen genom sitt ingripande mot
Kristiania-befolkningens firande af Eidsvoldsdagen, den 17 maj, gjorde ämbetet förhatligt, hade
Karl Johan styrt landet genom svenska ståthållare. Efter den tiden sattes icke vidare
svenska män till det ömtåliga ämbetet, och detta gjorde sitt till att förbättra
förhållandet till Sverige. Oskar I försäkrade sig äfven om norrmännens erkänsla, då
han började sin regering med att gifva dem en egen flagga, dock med »unionsmärke.»
Under hans tid kunde landet därför ostördt af politiska strider egna sig åt kulturell
förkofran, och Norge gick i likhet med Sverige framåt i alla riktningar.
Med Karl XV:s regeringstillträde var det slut med fridens dagar, och norrmännen
började gå till öppet anfall på de unionella institutionerna. Den första svåra
unionskonflikten utbröt år 1859, då stortinget beslöt ståthållarämbetets afskaffande. Karl
XV hade lofvat sitt samtycke, men då svenska riksdagen förnekade Norges rätt att
Sverige oåtspordt taga ett sådant steg, måste han här som några år senare i den
dansk-slesvigska frågan bryta sitt löfte.
Vid denna tid utformade sig de politiska partiförhållandena i Norge, sådana de
sedan i stort sedt bibehöllo sig till unionens slut. Gentemot den af professor A. M.
Schweigaard ledda högern, som fylkade sig kring regeringen och dess ansedde chef
Fredrik Stäng, trädde ett utprägladt vänsterparti med mera modernt program än det
gamla bondepartiet, som nu uppgick i detsamma. Under ledning af advokaten Johan
Sverdrup började detta parti ett ihärdigt arbete för genomgripande ändringar i grund^
lagen, såsom årliga storting, statsrådens tillträde till stortinget och allmän rösträtt.
Sedan krafvet på årliga storting genomdrifvits år 1869, ökades stortingets inflytande,
och nu kommo också reformerna tätare och mera hänsynslöst. Oskar II började
sin regering med att sanktionera stortingets förnyade beslut om ståthållarämbetets
upphäfvande, men däremot sade han på Fredrik Stängs inrådan hårdnackadt nej till
dess upprepade beslut om statsrådens tillträde till stortingets förhandlingar.
Det var i detta sammanhang, som den frågan blef brännande, om norske konungens
veto i grundlagsfrågor var absolut eller, såsom i vanliga lagfrågor^ endast suspensivt. De
norska radikalerna påstodo det senare, och utan att akta på högerns gensagor eller på
den storm, som saken uppväckte i Sverige, gingo de sin väg fram till riksrättsåtal mot
konung Oskars högerministär. År 1884 hade spänningen stigit därhän, att endera parten
måste gifva efter, om ej unionen skulle omedelbart brista. Striden slutade med att
konungen gaf efter och Sverdrup öfvertog styrelsen. Parlamentarismen hade segr
rät i Norge, och Sverdrup hade infriat sitt löfte att samla all makt i Norge i stor^
tingets sal.
Men med konungamaktens ytterligare försvagande hade man också försvagat det
enda band, som sammanhöll unionen, och i det följande gick det raskt utför med
denna. De i vänsterstyrelsen inskjutande högerregeringarne blefvo endast kortvariga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
