Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
584 A. RYDFORS, DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND.
inbjuda till farliga sammanställningar från rysk sida. Panslavisterna och deras
organ, som länge med afund sett storfurstendömets »privilegierade» ställning, begynte
nu räkna ut, att den större blomstringen hade sin grund däri, att fmländarne åtnjöto
den autonoma statens förmåner utan att bära motsvarande bördor och att ingenting
berättigade dem till att åtnjuta ett sådant företräde. Medan finländarne ofta sågo
landsmän som innehafvare af höga ämbeten i Ryssland, voro de själfva mycket noga
med att hålla ryssarne utestängda från anställning i finländsk statstjänst. Blott
några verst väster om Petersburg upphörde det ryska språket och den ryska rubeln
att hafva officiell kurs, trots det att Viborgs län varit i ryssarnes händer hundra år
innan dessa kommo i besittning af storfurstendömet.
På sådana klagomål svarade finländarne oryggligt med hänvisning till sina gamla
grundlagar och rättigheter, som uttryckligen bekräftats af alla ryska tsarer från
Alexander I till och med Nikolaus II, men de storryska tidningarne förklarade dessa
grunder för uppkonstruerade, endast beroende på förvrängd tolkning af statsakter
eller på uttalanden af regenter, som missledts af finländska ämbetsmän. Och
beredde det också finländarne inga svårigheter att kullslå sådana argument och häfda
sin rättsliga ståndpunkt, så hade man alltid å andra sidan i den godtyckligt skärpta
censuren ett godt medel att hindra dessa vederläggningar från att vinna spridning
bland allmänheten i Ryssland, och ännu vanskligare var det då gifvetvis att bringa
dem fram för kejsarens ögon.
I det längsta hade Alexander III spjärnat emot att i Finland införa samma
reaktionära system, som han alltifrån början tillämpat i kejsardömet, men till sist blef
den storryska påtryckningen honom öfvermäktig, och omkring 1890 började Finland
göras till föremål för samma russificeringsarbete, som till god del redan genomförts
i Polen och Östersjöprovinserna.
Det ryska angreppet på Finlands autonomi begynte med åtgärder i syfte att bringa
dess mynt-, tull- och postväsen i öfverensstämmelse med motsvarande ryska
institutioner. Frukten blef en förordning af nämnda år, som delvis ställde Finlands
postverk under rysk öfverstyrelse. Den finländske prokuratorn hade fåfängt
framhållit åtgärdens oförenlighet med landets grundlagar. Han begärde därför sitt
entledigande, och samtidigt afgick äfven den mest bemärkte af senatorerna Leo Mechelin,
hvars behjärtade försvar i ord och skrift för Finlands rättigheter gjort honom känd
vida utanför landets gränser.
Vid samma tid tog Alexander ett nytt steg på olaglighetens väg, då han utan
landtdagens hörande suspenderade den nyligen i laga form antagna strafflagen, emedan
den i vissa stycken ansågs menlig för ryska intressen. Påföljande år bröt han
finländska grundlagens stadgande, att statens ämbeten endast kunde beklädas af landets
medborgare, i det han öppnade vissa tjenster för ryssar, och samtidigt vidtogos
äfven åtgärder för att befordra kännedom om ryska språket bland finländska
tjenstemän.
Längre än så hann man ej med Finlands russificering under Alexander III:s tid.
Hans försök att afhjälpa det länge erkända behofvet att få de gamla grundlagarnes
ännu tillämpliga bestämmelser systematiskt sammanförda i en regeringsform hade
strandat på oförenligheten i de förslag, som afgifvits från finländsk och från rysk sida.
Det varslade emellertid ondt för framtiden, att de ryska kommitterades förslag
uppenbarligen gick ut på alt undergräfva landtdagens ställning genom införandet af en
för kejsardömet och storfurstendömet gemensam »rikslagstiftning», som skulle
nedsätta det senare till ett ryskt guvernement, och ännu mera oroväckande syntes det, att
Pobjedonbstsev äfven under Alexander III:s efterträdare bibehöll sin inflytelserika
ställning.
Nikolaus II:s första angrepp på Finlands själfständighet gick ut på att förryska
dess krigsväsen. Enligt det förslag till ny värnpliktslag för Finland, som
utarbetats af tvenne hufvudsakligen ryska kommittéer, skulle den finländska
militär-tjensten afse »den kejserliga tronens och det ryska rikets» försvar. Till följd häraf
skulle äfven ryssar kunna anställas som officerare vid de finländska trupperna och
dessa senare äfven kunna förläggas inom Ryssland, dit jämväl finländska
värnpliktige kunde sändas att fullgöra sin krigstjenst. Landtdagens myndighet hotades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
