Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VI. De skandinaviska länderna och Finland under det senaste århundradet. (A. Rydfors)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE SKANDINAVISKA LÄNDERNA OCH FINLAND UNDER DET SENASTE ÅRHUNDRADET. 587
svårigheter att omedelbart befordra dem till monarken. Svaret från Petersburg, som
kom redan om några dagar, innehöll bifall till landtdagens petition af den 31
december 1904 om återställandet af den lagliga ordningen och det konstitutionella
styrelsesättet med hvad däraf följde. Sålunda upphäfdes förordningarne om
värnplikten och diktaturen jämte andra olagliga påbud, och ständerna inkallades för att
besluta om förslag till en ny representationsform med tillämpning af den allmänna
och lika valrätten samt om grundlagsenligt betryggande af medborgarnes yttrande-,
förenings- och församlingsfrihet.
Så radikala dessa grunder voro, tillfredsställde de dock ej arbetarne, som önskat
en konstituerande församling med makt att omskapa samhället efter deras
socialistiska teorier. För ordningens upprätthållande under strejkdagarne hade man bildat
en kommunal skyddskår, som sedan delade sig i tvenne grupper, de konstitutionellas
»medborgerliga skyddsgarde» samt det mest af arbetare bestående »röda gardet», och
bägge dessa kårer fortlefde äfven efter strejken. Den roll arbetarne spelat under
strejkdagarne upphörde därför icke med ens, och det var mellan dem och de
konstitutionelie, som det en tid stod och vägde, sedan suometarianerna för tillfället
vikit tillbaka. Emellertid blef det de konstitutionelle, som upptogos i den af
suometarianerna utrymda senaten, och det blef nu deras uppgift att i samverkan med
Obolenskijs medgörligare efterträdare Gerard återställa den upprifna lagliga
samhällsordningen. Men sedan detta nödtorftigen skett, bland annat genom aflägsnandet af
flere bland de på olaglig väg tillsatta ämbetsmännen och deras ersättande med
personer, som förut beröfvats sina platser på grund af sin trohet mot Finlands
lagar, hotades samhället af en ny anarki genom missnöjda socialistiska eller
anarkistiska arbetarelement, som fyllde landet med mord och rån. Först sedan dessa
uttömt såväl de ryska som de finländska myndigheternas tålamod genom sin
samverkan med den ryska militärrevolten på Sveaborg (juli 1906) och genom en blodig
sammanstötning med den »medborgerliga skyddskåren» i Helsingfors, blef »röda
gardet» upplöst och en gräns satt för arbetarnes skräckvälde. Samtidigt betryggades
dock deras lagliga inflytande i samhället genom monarkens stadfästande af den nya
landtdagsordningen. Enligt denna skulle den gamla ståndsrepresentationen ersättas
med en årligen sammanträdande landtdag på en enda kammare, vald vart tredje år
genom omedelbara och proportionella val med allmän och lika rösträtt och valbarhet
för män och kvinnor. Att de konservativa landtdagsledamöterna gått in på en så
ytterst radikal representationsform, kunde endast förklaras genom behofvet af alla
samhällsklassers sammanhållning i striden mot befarade nya förryskningssträfvanden.
Sådana läto ej heller länge vänta på sig. Knappt hade kejsar Nikolaus börjat
känna sig herre öfver revolutionen i Ryssland, innan han vände tillhaka till sin
gamla politik i Finland, och denna gång blefvo hans angrepp så mycket farligare,
som han efter upplösningen af den första och andra duman och den nya ryska
vallagens utfärdande försäkrat sig om kraftigt bistånd i det finländska
förrysknings-arbetet af den tredje (reaktionära) riksduman.
Det storryska sträfvandet att närmare fastkedja det finländska storfurstendömet med
Ryssland hade nu funnit en kraftig förespråkare i den ryske ministerpresidenten
Stolypin. Sedan generalguvernören Gerard ersatts med general Böckmann, som
bättre lämpade sig för det nya fälttåget, kom det första ödesdigra slaget i
kejserliga förordningen af den 2 juni 1908. Enligt denna skulle generalguvernören,
på samma gång han sände ministerstatssekreteraren för Finland handlingar till
föredragning för monarken, jämväl insända motsvarande handlingar till ryska
ministerrådet, för att detta skulle blifva i tillfälle att afgöra, om frågan rörde äfven
kejsardömet, och i sådant fall afgifva ett utlåtande, som äfvenledes borde medfölja vid
ärendets föredragning för kejsaren. Detla ingrepp i lagligen gällande ordning för de
finländska ärendenas föredragning, som alltså ej vidare skulle bero allena af finländska
rådgifvare, rönte visserligen motstånd från senatens och landtdagens sida, men häraf
förspordes intet resultat, och motståndet försvagades snart, därigenom att den
finländska rättens starkaste försvarare Leo Mechelin och tre andra måste utträda ur
den dittills rent konstitutionella senaten, som därefter åter började besättas med
män ur gammalfinnarnes led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
