Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henry David Thoreau - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
39
året 1862 blev det tydligt, att sjukdomen inte stod att
hejda. Han säg sin förestående död i ansiktet utan att
märkbart blinka; så länge han förmådde vistas uppe, del-
tog han i familjens måltider som vanligt; in i det sista
begärde han varje dag sina manuskript och iordning-
ställde anteckningarna från sin sista resa till Maines sko-
gar. Han lät bära ner sin säng från sin vindskammare
för att lättare kunna ta emot besökande vänner : man
har bevarat några karakteristiska yttranden till dem från
hans sista tid. — »Tja, Mr. Thoreau, vi måste alla gå bort
förr eller senare», sade någon Eliphas eller Zophar i
brist på bättre trösteord. »När jag var pojke», svarade
Thoreau, »lärde jag att jag skulle dö och är därför inte
överraskad nu; ni är så nära döden som jag.» — Någon
frågade honom, om han hade slutit fred med Gud. »I
never had any quarrel with him», genmälte filosofen
lugnt. En annan försökte underhålla honom med kon-
versation angående livet efter detta, men han vägrade sin
medverkan: »Låt oss ta en värld i sänder!» Hans bio-
graf, Henry S. Salt, talar i detta sammanhang om den
järnhårda självbehärskning, som han skulle ha ådaga-
lagt under sin sista tid och bland annat manifesterat i
svar som de anförda; men det är att bevisa hans prak-
tiska filosofi alltför liten heder. Det föll sig säkert na-
turligt för honom att skiljas hädan utan onödigt bråk
och att betrakta döden med oskyddade ögon. Hans filo-
sofi gick djupare än till skinnet.
Den 6 maj 1862, en vacker vårmorgon, bad han, efter
att ha andats in doften från en bukett hyacinter, att bli
rest upp till sittande ställning i sängen; andedragen blevo
efterhand svagare, och han dog lugnt utan dödskamp.
Hans sista urskiljbara ord voro »moose» och »Indian»: i
en sista syn försattes han måhända tillbaka till skogarna
uppe i Maine, — kanske på nattvakt vid älgbetena i de
styrande björknäverkanoten utför Penobscotflodens for-
högtidliga vildmarkerna nedanför Mount Ktaadn — eller
sar tillsammans med sin indianske båtförare Joe Polis, —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
