Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
meri, bland fur och hickory och sumak, i fullkomlig
ensamhet och ostört lugn, medan fåglar sjöngo runt om-
kring mig eller ljudlöst fladdrade genom huset, till dess
solen som föll genom mitt västra fönster eller rasslet
från något åkdon på en fjärran landsväg påminde mig
om tidens flykt. Under dessa stunder kände jag mig
växa som säd i sommarnätter; de voro mycket nyttigare
än något arbete med mina händer kunde varit. Det före-
föll mig inte, som om någon tid rövades bort från mitt
liv, utan som om jag i stället fått till skänks så mycket
mera än vanligt. Jag förstod vad orientalerna mena med
kontemplation och flykt från alla gärningar. Oftast
brydde jag mig inte alls om hur timmarna gingo. Dagen
skred fram som för att lysa mig till något arbete; nyss
var det morgon, — och se, nu är det redan skymning,
och intet minnesvärt har blivit utfört. I stället för att
sjunga som fåglarna, smålog jag tyst åt min ständiga lyc-
ka. Liksom sparven hade sin drill där han satt på en
hickorygren framför mitt hus, hade jag mitt lågmälda
gnolande som han kanske kunde höra från mitt bo. Mina
dagar voro inga veckodagar med hedniska gudars namn,
inte heller hackades de sönder i timmar eller maldes
av en klockas tickande; utan jag levde som puri-india-
nerna, om vilka det säges, att de ha endast ett ord för
»i går, i dag och i morgon», och de uttrycka skillnaden
genom att peka bakåt för i går, framåt för i morgon och
rakt upp för den innevarande dagen. För mina medmän-
niskor tedde sig detta utan tvivel som ren lättja; men
om fåglarna eller blommorna hade mätt mig med sitt
eget mått, skulle de inte ha funnit något att klandra.
Men det är sant, att en människa måste hämta sina vanor
och fallenheter ur sig själv. Naturens dag är mycket
lugn och skall knappt förebrå någon för lättja.
Jag hade åtminstone den fördelen framför dem som
för sina förströelser äro nödsakade att lita till sällskap
och teatrar, att själva mitt liv hade blivit min förströelse
och ständigt föreföll mig lika nytt. Det var ett drama
10 — Skogsliv vid Walden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
