Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hem och barndomsår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
Burman var dock, så vitt jag förstår, en troende man. Och
en förståndig man. Ett par exempel därpå må anföras.
Bodell hade döpt ett sitt barn. Fiskalen kom, tog barnet och
förde det till Burman för att döpas. Burman vägrade. »Barnet
är döpt», sade han, »och jag är ingen vederdöpare.» Saken gick
till konsistorium, som ålade honom att döpa barnet. Han
klagade hos kungen och fick rätt. Om präster och biskopar
femtio å sextio år senare haft samma förstånd, så hade aldrig
striden om lekmanna dopet kommit upp.
En gång kom en kvinna upp till Burman och berättade
något ledsamt om en annan. »Av vem har du hört det?» frågade
Burman. När han fick veta det, reste han sig och sade: »Följ
nu med; vi gå till honom för att få reda på saken». - »Var
har du fått höra det?», frågade B. Han nämnde en annan.
»Då gå vi till honom», sade B. Och så fortsatte han, tills han
av den tredje eller fjärde fick den upplysningen, att historien
galt ut från den kvinna, som nu var i pastorns sällskap. Ett
förträffligt sätt att stoppa till munnen på baktalare. Burman
har själv berättat historien för mig.
En fröken Lotten Björkman låg sjuk och ansågs skola dö.
Bland hennes bekanta voro några troende, som voro oroliga
för hennes själ och sökte omvända henne. Det misslyckades.
Hon blev bara bitter. De vände sig till Burman. Han kom.
När hon fick se honom i dörren, blev hon bitter och tänkte:
»Nu kommer han också för att omvända mig, men det skall
icke bli av». Emellertid trädde han fram till sängen, fattade
vänligt hennes hand och sade: »Så säger Herren: Om än edra
synder vore blodröda, skola de varda snövita, och om de vore
rosenfärgade, skola de varda vita som ull.» Där var icke ett
ord om omvändelse utan i stället ett ord, som verkade
omvändelse. Hennes hjärta smälte och från den stunden var hon
troende. Hon frisknade till, blev gift med min bror Edvard
och levde flere år. I tron förblev hon intill sin död. Hon har
själv berättat händelsen för mig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
