Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Student i Uppsala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
på landet. Allmogen var mycket angelägen att få ut oss, och
vi predikade då i bondstugor, någon gång i skolhus. Det var
ofta saliga stunder. Trängseln var förfärlig. Luften i rummet
blev sådan, att ljusen och lamporna icke kunde brinna. Många
gånger måste jag säga till, att man skulle öppna dörren och
släppa in luft, så att ljusen icke måtte slockna. Bönehus
funnos icke på den tiden.
En påskhelg skulle jag och Isak Johansson följas åt norut.
Han skulle till Tegelsrnora och jag till Bälinge. Vi åkte
tillsammans till Björklinge. Där skildes våra vägar. Vi reste ut
på långfredagens morgon kl. 4. Det var kallt och ruskigt.
Isak kände sig synnerligen olycklig, nästan som livdömd.
Varför han skulle ut och predika, kunde han icke begripa. När
vi kommo till Björklinge kyrka, skulle vi rasta. Det var
mycket tidigt. Vi gingo in i en bondgård, där det var ljust.
Bondhustrun stod i Spiseln, och vi frågade, om hon kunde koka
oss en kopp kaffe. Det gjorde hon med villighet. Medan vi
väntade, tog Isak ned ur bokhyllan ett exemplar av Joh. Arndts
»Sanna Kristendom». Som han öppnat densamma, föllo hans
ögon på följande bibelcitat: »Frukta icke, Isak; ty jag är med
dig och skall välsigna dig» (l Mos. 26: 24). Det var ju talat
direkt till Isak, och nu skedde en fullständig vändning. Isak
blev stormande glad. Han hade ock den allra härligaste
påskfärd och kom efter påsk uppfriskad och glad till Uppsala. Mm
egen resa var mindre trevlig, om jag undantager en
kvällssammankomst i en torparstuga. Stugan hade ett rum, det var allt.
Folket var packat. Jag tänker att det var 25 eller 30 personer.
Somliga sutto på stolar, andra i sängen, andra i Spiseln, de
övriga stodo. På bordet stod ett talgljus, det var hela
belysningen. Sången skulle ledas av en sergeant. Men han var
förskräckligt hes. Jag, som aldrig kunnat sjunga, fick hugga i.
Vi höllo i psalmboken bägge två framför ljuset. Och sjöngo
- det gjorde vi, så att det hördes. Melodien fick följa med,
bäst den kunde. Men hjärtat var med. Vi sjöngo: »Se, Jesus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
