Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prästerskapet i Umeå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
235
ett stycke av densamma susade tätt förbi örat på Linder
genom det lilla hål, som bildades av hans krökta arm.
När han restaurerade landshövdingsresidenset i Umeå och
hade utfört ett arbete vid takfoten, skulle han se efter, huru
det där tog sig ut. Han tänkte icke på, att han befann sig
på en ställning i två våningars höjd. Han tog ett par steg
tillbaka och ramlade rätt ned i trappan till
landshövdingsresidenset utan att det ringaste skada sig. När han byggde sitt
eget hus, ramlade han en gång från dess tak ned i marken.
Som om ingenting hänt, steg han strax upp och frågade, vart
pipan hade tagit vägen, ty den hade han i munnen, när han
föll.
Linder var ganska vidskeplig. En gång, när han och jag
sutto tillsammans vid ett litet bord på en middag hos rektorn,
såg han, att jag saltade på maten. Med allvarlig min varnade
han mig för detta. Man skulle icke salta på maten vid bordet,
undantagandes på löskokta ägg och lutfisk. »Alla mina
ung-domsbekanta», sade han, »som saltade på maten äro länge
sedan döda» - gubben själv var då över 90 år.
När han var så gammal, var det väl ej underligt, om hans
syn var försvagad. Men det ville han ej erkänna. Jag hörde
honom flera gånger klaga över sina glasögon, i det han
torkade dem och sade: »Det är märkvärdigt, att de här
glasögonen, som varit så bra i 40 år, nu på sista tiden blivit så dåliga.»
Innan han läste upp kungörelserna på predikstolen, måste
han läsa över dem i sakristian. Han tog då en penna och
fyllde i bokstäverna för att göra dem grövre. En gång sade
han till mig: »Jag förstår icke, vad de ha för bläck på
kronofogdekontoret, det är ju så blackt, att man knappt kan läsa,
vad de skriver.» Att det var fel på hans ögon, kunde han
icke föreställa sig.
Han hade alltid sin predikan skriven, och papperet var i
oktavformat. En gång hände det, att papperet var fullskrivet
t. o. m. sista sidans nedersta rad. Gubben vände om blad ef-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
