- Project Runeberg -  Paul Peter Waldenströms minnesanteckningar 1838-1875 /
285

(1928) [MARC] Author: P. P. Waldenström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Var står det skrivet?

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

285

och inga anfäktelser, men det vill jag säga dig: när man ligger
så här, så duger det icke att räkna på egen förtjänst eller
värdighet utan vila fullkomligt på Guds nåd, sådan den är
uppenbarad i Kristus Jesus.» När jag varit hos honom en
timme eller två, lämnade jag honörn för att ej trötta honörn
mera. Jag reste ut till Huskvarna för att predika, och på
eftermiddagen insomnade han.

En fjärde, som jag vill nämna, Samuel Johansson,
predikant i Jönköpings missionsförening, var en mycket stilla man,
som icke gjorde mycket väsen av sig, och det sättet har han
behållit intill den dag, som i dag är. Han var väl i början
litet tveksam, men så småningom kom även han helt med.

Den som mest energiskt kämpade mot den s. k. nya
försoningsläran, var väl Oscar Ahnfelt, därvid sekunderad av sin
fru. Men han förde en ojämn kamp. Därtill kom ju, att hans
kraft bröts ned genom en sinnessjukdom, som gjorde, att han
tidvis befann sig i den förfärligaste förtvivlan. Jag fick en
gång höra, att han låg döende i Karlshamn, där han bodde,
och jag reste särskilt dit för att tala med honom. Vid den tiden
bestod hans sjukdom i förtvivlan över, att han hade begagnat
en hårbalsam, som hade förgiftat hans kropp, och det var
omöjligt att taga den föreställningen ifrån honom. Nu var
han för denna synds skull ohjälpligt förlorad. Han bad mig
om förlåtelse för det häftiga sätt, varpå han uppträtt emot
mig. Sedermera tillfrisknade han, men jag vet icke, om han
var mer normal för det. Han var så onaturligt karsk och
styv. När jag en gång hälsade på honom, svarade han
visserligen, men på ett mycket avvisande sätt, och vände mig strax
ryggen. Någon tid därefter omtöcknades åter hans sinne, och
huru det gick honom till sist, vet jag ej.

En man, som mycket energiskt grep in i striden om
försoningen, var en dansk, som hette Möller, till yrket smed och
bosatt på Bornholm. Han var en ganska begåvad predikant. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:15:29 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/waldminn/0289.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free