Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
KRISTINA (stolt).
Så lät det icke uti flydda tider,
Vid Revel och vid Dorpt, i stridens larm,
Der dina faror och din nöd jag delte; —
Men tiderna förändras som jag ser,
Och vill du ej min tröst i dina sorger,
Så, tro mig, icke trugar jag den bort!
(hon vänder sig för att gå)
KARL (något blidare).
Kristina! . . . Blif nu icke strax så het! —
Du har då alltid haft ett svårstyrdt lynne!
KRISTINA (stannar).
Det säger du, som aldrig styrt dig sjelf!
KARL.
Du förebrår mig, du, som aldrig silke
Laggt mellan kungens vrede och dess slag?
KRISTINA.
Derför att tidens sed hårdhandskar kräfde,
Och att jag varit om din ära mån!
KARL.
Nå, kom tillbaka! Just det karlavulna
Uti ditt sinnelag behagat mig!
Vi hafva just ej dansat uppå rosor,
Vi båda, sedan du till Sverge kom
Som hertigens gemål, med ringa tanke
På att få bära drottningkronana ring!
Och derför just det har mig likat väl
Att ega vid min sida ställd en maka
Som kännt och tänkt och slitit ondt som jag.
(med djup suck)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
