Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
99
KARL.
Det är ej jag som har mig öfvergifvit,
Tron på min sak har öfvergifvit mig!
Den fasta tro att fosterlandets ära,
Och att min faders stora verk, behöfde
En man som mig för att till grund ej gå.
Kristina! du vet bäst hur denna tro
Har uppehållit mig i svåra tider
Af storm och oro, hur den stålsatt mig
När helvetet har varit lössläppt kring mig
Med allt sitt tjut, hur den har täppt mitt öra
För allt medlidandes, all skonings röst
När jernhård statskonst fordrat sina offer! —
Nåväl, nu famlar jag i ovisshet
Om detta mål som jag mig föresatte,
Och vet ej mer hvart jag mig vända skall
I tviflets och i smärtans dubbla plåga!
KRISTINA.
Det är din sjuka kropp som ängslar dig.
KARL.
Nej hustru! det är själen som är sjuk,
Sjuk utaf djup förtviflan vid att skåda
Hur mannens tankedigra framtidsverk
I gruset störtas af en ynglings händer,
En kraftlös vekling, som af vreda makter
Till handling eggas för att störta mig!
KRISTINA.
Försök att Iugnas utaf sömnens ro:
Den nya dag kan nya vänner bringa.
KARL.
Nej denna natt den faller, ödets dom
Jag känner det i djupet af mitt hjerta! —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
