Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
KARL.
Stunder finnas
I menskans lif, då den bestämda tro
Som hon sig skapat om de högre tingen,
Och deras sammanhang med lifvets gång,
Blir rubbad i sin grund och störtar samman!
Derhän är jag nu kommen! allt mig sviker!
Det mål jag sträfvat till, jag hinner ej,
Det goda som jag velat, vexer ej.
Det onda som jag qväste, tiger ej, —
Och jag står nu vid brädden af min graf
Lik det af stormen halfuppryckta trädet,
Som blott ett rotskott äger qvar uti
Den jord, det det med årslång, härdig möda,
Försökt att fästa sina rötterna senor! —
Ännu en stormil, och det gamla trädet
Skall falla neder, och uti sitt fall
Skall sina egna ättlingar det krossa,
Som vuxit trygga vid den gamles fot!
Så säg mig, prest! är det en rättvis Gud
Som drabbar så mitt verk med fall och nesa?
KENICIUS (allvarligt).
Gån J till doms med Herran?
KARL (med utbrott).
Ja, jag brottas
Med honom, såsom patriarken förr,
Och släpper ej mitt tag förrn morgonväkten,
Om ock han slår mig lytt och lam dervid!
KENICIUS.
Det är ert högmod blott som lamt han slår:
Min konung, ödmjukhet han vill er lära!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
