Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förberedande del - II. Skogsbeståndet - 3. Beståndstillståndet och dess analysering - a. Ålder - b. Tillväxtförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILLVÄXTFÖRHÅLLANDEN.
För skogsindelningsändamål plägar man mera summariskt indela bestånden
i åldersklasser, varvid den i — io-åriga återväxten kallas plantbestånd, den 10
—20-åriga ungskogen räknas till I:a åldersklassen, som dock även kan innefatta
plantbeståndet, den 21—40-åriga skogen till II:a åldersklassen, den 41—60-åriga till
III:e, den 61—80-åriga till IV:e o. s. v. med 20-äriga tidsperioder. I praktiken
ersätter man ofta dessa perioder med benämningar, som utgå ifrån trädens
huvudsakliga användbarhet under motsvarande åldersperioder, till exempel storskog (I),
slanskog (II), spärr skog (III), timmer ämnesskog (IV) och timmerskog (V). I
vårt land, där skogens tillväxt i skilda trakter kan vara synnerligen olika,
sammanfalla ingalunda alltid dessa sä att säga sortimentsbenämningar med de
åldersperioder, de äro avsedda att motsvara, men då beståndens behandling i vanliga
fall mera får rätta sig efter den utveckling beståndet nått än dettas absoluta
ålder, kunna från rent praktisk synpunkt dessa benämningar hava sina fördelar.
Det kan anmärkas, att i norra delarne av landet, där skogen växer mycket
långsamt, man kan åtnöjas med längre åldersgränser t. ex. 1—50 år, 50—
100 o. s. v.
Huruvida likåldriga eller olikåldriga bestånd äro att föredraga vid den
rationella skogsskötseln är en fråga, som givit anledning till skarpa
meningsutbyten mellan skogsmännen. Båda beståndsformerna hava sina förtjänster och
nackdelar, vilka framträda med olika styrka under olika ståndortsförhållanden,
för olika trädslag och vid olika behandlingssätt. Vad som under vissa
förutsättningar är lämpligt, kan under andra bliva olämpligt. På grund härav kan
ett allmänt domslut ej fällas i denna fråga, till vilken vi framdeles i detta
arbete återkomma.
b. Tillväxtförhållanden.
Då ett träd växer, tilltager det i höjd, grovlek och massa samt därmed
även i värde. Man kan således skilja på höjd-, grovleks-, massa- och
värdetillväxt.
Den årliga höjdtillväxten representeras av det i stammens spets avsatta
toppskottet. (Se fig. 16 A och D.)
Grovlekstillväxten sker genom den mantel av vedvävnad, som årligen
lägger sig omkring den förut utbildade vedkroppen. Dess storlek uttryckes
vanligen genom den skedda ökningen i stammens diameter, där den ger sig till
känna i årsringens dubbla bredd, men kan även angivas genom ökningen av
stammens genomskärningsyta, vilken då den mätes vid brösthöjd kallas
stammens grundyta. I stället för grovlekstillväxt använder man därför ettdera av
uttrycken diametertillväxt, angiven i längdmått (se fig. 16 A och C), eller
grund-ytetillväxt, angiven i ytmått.
Massatillväxten är den volymökning, som ägt rum av trädets stam och
grenar. Den massatillväxt, som lägger sig i grenarna, är under hos oss
rådande förhållanden och särskilt i fråga om barrträden av så uiiderordnad
betydelse, att man i regel bortser från densamma och endast fäster sig vid den
— 35 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
