Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmän del - III. Ren skogsskötsel - A. Högskogsskötsel - 1. Uppdragande av skogsbestånd genom kultur - h. Anskaffande av plantor i och för plantering - 4. Frö- och plantsängarnes skyddande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRÖ- OCH PLANTSÄNGARNES SKYDDANDE.
4. Att stöpa det utsådda fröet i mönja. Detta tillgår sä att fröet,
merendels de småkorniga sorterna, såsom tall- och granfrö och liknande, blandas väl
med ungefär av sin vikt mönja (blyoxid), varefter vatten i små mängder
tillsättes under omrörning till dess fröet blir betäckt med ett lager av mönja.
Fröet utbredes därefter till torkning och får då en starkt röd, väl kvarsittande
färg. Något avsevärt menligt inflytande på fröets grobarhet har enl. gjorda
undersökningar detta förfarande icke, om än groningstiden i någon mån
fördröjes. 1
Bland utrotningsmedlen är användandet av gift det enda medel som är
någorlunda effektivt. I Danmark användes vete, som stöpes i utspädd
stryknin-lösning o ch lägges i dräneringsrör, instuckna här och var i plantsängarne. Vill
man icke använda detta farliga gift, kan man tillgripa bariumkarbonat. Man
blandar 1 & mjöl med I/4 fE utfällt bariumkarbonat och gör därav med tillsats
av vatten en deg, varav små kulor inkastas i djurens gångar eller i pä
ovannämnt sätt anbragta dräneringsrör. Djuren bli efter förtärandet av degen
förlamade och dö i gångarne. I senare tid har uppfunnits ett smittämne, s. k.
ratin, varmed små brödtärningar indränkas och läggas i gnagarnas tillhåll.
Djuren få härav en sjukdom, som inom kort dödar dem. Ratinet har mången gäng
visat god effekt inomhus, men det är känsligt för ljus och. utsatt för sådant,
mister det sin verkan, varför dess användning i det fria torde vara osäker. Det
har den fördelen, att det ej är farligt för andra djur än smågnagare.
Användande av fällor är tidsödande och är dessutom föga verksamt. Emot
de större sorkarterna, särskilt vattensorken, som gräver vidsträckta gångar och
merendels ej förekommer i större antal, har den s. k. mullvadssaxen stundom
använts med fördel. Den nedstickes tvärs över sorkens huvudgångar och då
djuret passerar, skjuter det undan en liten järnplåtsbit, varvid saxen avgillras.
Mot mullvadar, som äro mera stationära, har saxen visat sig vara ett ganska
säkert fångstmedel.
Fåglarne göra skada dels genom att uppkrafsa och förtära utsått frö dels
genom att avbita groddplantorna eller de mera försigkomna plantornas
knoppar och späda skott. Bland dem som företrädesvis äro fröätare kunna nämnas:
nötskrikor, sparvar, berg-, bo- och pilfinkar, siskor, mesar, skogs- och
ringduvor samt någon gång i hedmarker rapphöns. Bland dem som även förgripa
sig på groddplantor må nämnas grönsiskan. Mera försigkomna plantor angripas
nästan endast av tjädern. Genom krafsande i den lösa plantskolejorden kunna
även en del andra arter bliva till förargelse.
Nötskrikorna förgripa sig huvudsakligen på större frön, såsom ek- och
bokollon, vilka de äga stor förmåga att upptäcka även under en rätt tjock
mull-betäckning. I tillfälliga plantskolor, där nämnda fröslag utsätts, kunna dessa fåglar
göra rätt stor skada, emedan de tämligen ostörda kunna bedriva sitt ofog.
Sparvar och pilfinkar uppträda mest i närheten av bebyggda ställen, under det
att berg- och bofinkar slå till både i tillfälliga plantskolor ute i skogsmarken
och i fasta sådana. Särskilt under flyttningstiden på våren förekomma dessa
1 CiESLAR, Zentralbl. f. d. ges. Forstw. 1885 sid. 510.
— 171 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
