Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 2. Gran (Picea abies syn. P. excelsa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gran.
20 meter. Vi meddela här endast medeltalen1 för provytorna inom de sålunda
särskilda zonerna.
A plana eller endast svagt kuperade terränger, där ett sådant
genomsilnings-vatten ej förekommer, måste jordmånens både näringshalt och fysikaliska
beskaffenhet vara god, samt stor luftfuktighet eller tillräcklig nederbörd äga rum, om
granen skall finna full trevnad. Vanligen äro våra plana skogsmarker antingen
för torra eller för vattensjuka. I sistnämnda fall hindras rötternas näringsarbete
av det stillastående syrefattiga vattnet, som förkväver bakterielivet och
omöjliggör bildning av salpetersura salter. Dessa försumpningsfenomen kunna såsom
bekant även uppträda på sluttningar med ytligt sterilt översilningsvatten, som
befrämjar utvecklingen av försumpningsmossor. I detta fall kan dock mången
gång en lämplig vattenavledning omdana markförhållandena till det bättre.
Norrlands försumpade granmarker erbjuda i detta hänseende ett rikt fält för
skogsvård arens arbete.
Med avseende pä ljustillförsel har granen
små fordringar och kan med fog räknas till
våra mest skuggfördragande trädslag. Redan
hos fröet kan detta förhållande spåras, i det
att fröet icke synes vara för sin groning så
beroende av ljustillträde som tallfröet. Den lilla
plantan kan länge tåla beskuggning utan att dess
livsenergi slocknar, och även i slutna bestånd
bibehålla de undertryckta stamklasserna länge
förmåga att vid inträffande bättre ljusförhållanden
repa sig och nå full utveckling. A de något
så när goda ståndorterna förbliva därför
granbestånden länge fullslutna, och den utglesning,
som slutligen äger rum även i granbestånden,
framkallas mera genom yttre kalamiteter —
rötskador, insektangrepp, vindfällen m. m. — än
genom reaktion för brist- på ljus. Granen äger
också en utpräglad förmåga att anpassa sitt
skottsystem för bästa möjliga tillgodogörande
av en svag ljustillförsel. A näringsfattiga och
torra liksom också å försumpade marker fordrar
granen mera ljus för att den här försvårade
assimilationen skall kunna äga rum i nödig
utsträckning, och granbestånden bli under sådana
förhållanden helt glesa.
På grund av granbeståndens benägenhet att
å för dem någorlunda gynnsamma ståndorter länge
bibehålla slutenheten äger detta trädslag en i visst
1 Hämtade ur den vid 1911 års Lantbruksmöte i Örebro framlagda redogörelsen för Alkvetterns
bruks skogar.
Neg. i Skogsinst:s ägo. N. Sylvén foto.
199. Granstam skadad av
»barkbrand».
— 483 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
