Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 3. Blandbestånd av tall och gran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b landbestånd av tall och gran.
gallring, så att röta ej hinner innästla sig från den avverkades stubbyta. Över
huvud taget kan vid dessa första gallringar tallen, om den förekommer i
tillräcklig mängd, efterhållas till fromma för granen. Gallringen kan för övrigt
ske ganska starkt, emedan granen bidrager till att väl kvistrensa tallen och
hindrar markförvildning (se fig. 79 o. 80). Gallringstypen kan betecknas såsom
en medelmåttig till stark krongallring. Den i ungdomsåren efterkomna granen
kommer på detta sätt att pä våra ordinära skogsmarker i sparråldern ha
inhämtat tallens försprång. Från denna tid tillses, att granen ej får alltför mycket
tränga tallen, och då de starkare huggningarne i omloppstidens senare hälft
inläggas, böra de huvudsakligen drabba granen, så att beståndet mot omloppstidens
slut företrädesvis består av de märkta huvudträden av tall med ett utglesnat
mellanbestånd av gran och spridda kraftiga stammar av sistnämnda trädslag.
Att ett 10—20-tal år före slutavverkningen uttaga all granen, såsom enligt vad
förut omnämnts ofta sker, finna vi ej fullt rationellt, ty dels blottställes marken
onödigtvis, dels kunna åtskilliga av granarna även vid högre ålder avsätta så
stark tillväxt, att deras kvarstående blir frän ekonomisk synpunkt fullt
berättigat-Man ser t. o. m. ganska ofta, att i de 90—100-åriga bestånden granens
massatillväxtprocent är avsevärt högre än tallens.
A de sämre markboniteterna går utvecklingen ej sällan så, att trots god
beståndsvård granen kommer efter och aldrig inhämtar tallen. Det utbildas då
ett överbestånd av tall med mellan- eller underbestånd av gran. Gallringarna
få då ske i så att säga »två våningar». Denna beståndsform medgiver starka
ljushuggningar av huvudbeståndet, vars tillväxtförmåga således kan väl utnyttjas.
Gallringarna i underbeståndet böra gå ut på att hålla det väl luckert, så att
marken ej ytterligare uttorkas, samt att avlägsna de närmast omkring tallarne
befintliga granarna. Föryngringen av beståndet måste vidare avpassas så, att
granen kan hinna nå avsättningsbara dimensioner till dess huvudavverkningen inledes.
Ej sällan kan det bliva ganska kinkigt att rätt behandla ett sådant bestånd.
Man frestas lätt att i avvaktan på granens utväxande till exempelvis massavirke
uppskjuta slutavverkningen, så att fröträden bli för gamla, vilket naturligtvis är
felaktigt. Ännu värre är dock, att å sådana marker avverka huvudbeståndet av
tall, i hopp att granen därefter skall öka sin tillväxt och i sin ordning utväxa
till timmer. Man överför då blandskogen till dålig granskog. Exempel på ett
sådant behandlingssätt saknas icke i våra skogar, men böra ingalunda efterföljas.
Trakthyggesbruket kan ej sällan giva upphov till tvååldriga beståndsformer,
nämligen på det sätt, att efter ljushuggningar i rena eller med gran svagt
inblandade tallbestånd granen uppdrages genom kultur eller på naturlig väg
infinner sig såsom underväxt. Det förstnämnda sättet användes ofta i utlandets
tallmarker, det sistnämnda inträffar ej sällan i våra. Givetvis kan en sådan
granunderväxt vara av stor nytta. Om granen kommer in i beståndet såsom
underväxt redan vid huvudbeståndets 45—50 år, kan den å de bättre markerna
till slutavverkningen hava hunnit pappersmassadimension och då ansenligt öka
virkesutbytet. A de sämre markerna hinner granen vanligen ej nå denna
dimension, men bör i alla fall hälsas välkommen för det markskydd den bereder.
34—132399. Wahlgren, Skogsskötsel.
— 529 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
