Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 5. Ek (Quercus pedunculata och Qu. sessiliflora)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
speciell del.
rett detsamma en tryggad ställning inom möbelsnickeriet, allrahelst dess anlag
för krympning och svällning icke äro stora. Särskilt till parkettgolv har det
numera stor användning. Med avseende å brännvärde är det visserligen något
underlägset vissa andra av våra inhemska trädslag, t. ex. bok, lönn och masurbjörk,
men är dock även i detta hänseende gott. Dock må framhållas, att eken i vårt
land icke anses kunna utbilda fullt lika gott virke som i sydligare klimat.
Såväl elasticiteten som fasthetsegenskaperna synas vara underlägsna det
mellaneuropeiska ekvirket. Det ekvirke, som i vårt land förbrukas till finare
snickeriarbeten, är därför i regel importerat från utlandet. Emellertid är det icke
alldeles uteslutet, att denna konstaterade mindre goda kvaliteten hos det svenska
ekvirket till stor del beror av att eken hos oss sällan varit underkastad någon
vård från ungdomstiden. Det ekvirke, som mest kommer i handeln, härstammar
från överåriga, å otjänlig växtplats uppkomna och i ungdomen genom
kreatursbett eller överskärmning skadade träd. Genom bättre vård av ekskogen kan
därför med all sannolikhet även bättre virkeskvalitet uppnås. Någon utpräglad
skillnad mellan virket av stjälkeken och druveken med hänsyn till deras
bruksvärde finnes knappast. Dock uppgives virket av druveken vara något lättare
och mjukare samt äga något mindre anlag för krympning än stjälkekens. Spec.
vikten är i rått tillstånd för virke av stjälkek o,90—i,2s, av druvek
o,s7—i,i6-I lufttorrt tillstånd är virkets spec. vikt för stjälkek o,54—i,o5, för druvek
0,53 0,96-
Den största fara, som hotar våra plantbestånd av ek, härleder sig utan
tvivel’ från beteskreatur. De naturliga återväxterna av ek finnas ju vanligen
inom just de områden, som pläga upplåtas till betning, och kreaturen begagna
sig med förkärlek av varje tillfälle att angripa ungekarne. Inom ekkulturen
måste således betning absolut bannlysas. Även det större villebrådet, rådjur,
hjort och älg, biter gärna ekplantor, och de unga ekstammarne både skalas och
fejas av hjortdjuren. Av de mindre däggdjuren är det särskilt harar och
sorkar\ som kunna anställa skada å ekåterväxterna genom att avbita eller gnaga
barken av stammarne. Lyckligtvis har eken särdeles lätt för att såväl ersätta
förluster av assimilationsorgan som hela skador å stamdelarne, men den lider
givetvis av all sådan åverkan, som, även om den är av lindrigare art, kan
framkalla ogynnsam växtform eller bereda fältet för parasitsvampar. Utsådda ekolien
uppgrävas och förtäras gärna av sorkar, skogsmöss, ekorrar och nötskrikor,
varigenom särskilt höstsådder i hög grad äventyras.
En hel del insekter livnära sig på ekens bekostnad, men endast ett
jämförelsevis fåtal kan sägas i vårt land framkalla mera betydande skador. Den
insekt, som hittills gjort sig mest bemärkt, har varit ekvecklaren (Tortrix
viri-dana), vars larver på försommaren ej sällan avlöva de nyss utspruckna ekarne.
Dessa pläga emellertid inom ganska kort tid kunna utveckla nya blad, och
skadegörelsen är därför av övergående art, ehuru tillväxtförluster givetvis
uppstå. Även larven av lindmätaren (Hibernia defoliarid) kan i liknande
avseende bliva till skada. Ollonborrar förtära likaledes, ehuru såsom fullbildade, eklöv,
men sällan till sådan grad att träden avlövas. Ollonborrlarverna förgripa sig på
— 592 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
