Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 13. Alar (Sl. Alnus) - a. Klibbal (Alnus glutinosa)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALAR.
Cryptospora, Nectria eller andra svampsjukdomar angripna träd. Där älskogen
behandlas såsom högskog, är det tillrådligt att redan vid 30 års ålder utmärka
huvudstammar. Gallringen föres i övrigt efter denna tid ganska starkt, ungefär
som då det gäller ask.
Omloppstiden i alhögskogen beräknas i Danmark till omkr. 50 år.
SCHWAP-PACH förordar för de preussiska albestånden 50—60 år. Sistnämnda författare
har framlagt några intressanta siffror angående älskogens produktionsförmåga i
jämförelse med tallens och bokens.1 Han kommer till det resultat, att alens
massaproduktion intill 60 år uppnås av tallen blott på dennas bästa ståndorter
och är i övrigt större än både bokens och tallens. Efter denna tid stiger de
sistnämnda trädslagens massaproduktion betydligt, under det att alens snabbt
sjunker. Jämför man alens massaproduktion under 2 omloppstider om vardera
60 år med tallens och bokens under 1 omloppstid om 120 år, så är alens
massaproduktion lika stor som bokens och överstiger tallens. I Danmark uppgives2
alskogsbrukets utbyte vara på de bästa växtplatserna 150—200 kbfot pr
tunnland (8,5—11,3 kbm. pr har) under det att bokskogens håller sig mellan 100—
160 kbfot pr tunnl. (5,6—9 kbm. pr har). Dock framhålles, att alens produktion
är ofantligt beroende av växtplatsen, liksom också att virkesutbytets värde starkt
påverkas av beståndens sundhetstillstånd. På grund härav anses
högskogsbruket av al där i många trakter såsom en bland de mest osäkra former av
skogsbruk.
Älskogens föryngring torde lämpligast ske genom trakthuggning, vare sig
då kalavverkning med kultur och begagnande av lämpliga delar av stubbskotten
eller fröträdsställning. För blädningsformerna lämpar sig alen mindre.
Beträffande alens behandling såsom lågskog hava vi redan i den allmänna
delen redogjort för huvuddragen därav. De i våra kärr och mosslaggar samt
vid stränderna av vattendragen förekommande, nu merendels alldeles
försummade på naturlig väg uppkomna albestånden kunna ofta utgöra ett ganska gott
begynnelsematerial för ett ordnat lågskogsbruk. Stundom kunna dessa
naturbestånd innehålla ett mer än tillräckligt antal stammar med fullt tillfredsställande
växtform, och genom utgallring av krokiga, klykformade och alltför gängliga
stammar samt sjuka träd kan man skapa ett bestånd, som väl förräntar sin plats,
tills föryngringstiden är inne. Men ofta äro dessa naturbestånd av alltför
underhaltig beskaffenhet för att även efter dylik ans kunna försvara sin plats. Då är
bäst att alldeles kalavverka dem, bortrödja alla till skottbildning odugliga
stubbar, utfylla förefintliga luckor genom plantering med kraftiga plantor och i
övrigt för det nya beståndet använda de efter avverkningen å stubbarne
utslående skotten. Sedan dessa nått ett par meters höjd, avlägsnas alla svaga,
gaffel-grenade eller krokvuxna skott, så att på varje stubbe endast förefinnas 2—4
raka, kraftiga skott. Redan vid omkr. 15 års ålder plägar ett dylikt bestånd
vara i behov av ny gallring, och uthuggas därvid framförallt av sjukdomar
angripna individ. Omloppstiden bör i de flesta fall icke överstiga 30—35 år.
Skall å förut kal mark grundas ett för lågskogsbruk avsett albestånd, sker detta
1 Untersuchungen iiber Zuwachs und Form der Schwarzerle, 1902 sid. 25 o. f.
2 Hauch och Oppermann, Haandbog sid. 369.
— 70I —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
