Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Speciell del - 14. Asp och popplar (Sl. Populus) - a. Asp (Populus tremula)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ASP OCJi POPPLAR.
genom åtskilliga med aspskogens utveckling förenade olägenheter. Hit hör
förutom den ovan påvisade starkt utpräglade benägenheten att utslå rotskott,
vilka hota att alldeles taga överhand inom föryngringar av andra trädslag, även
aspens hemfallande åt angrepp från såväl djur som parasitsvampar, varigenom
dels växtformen förvanskas dels virket nedsättes i värde. Aspplantorna avbitas
således gärna av beteskreatur och däggdjursvilt, rotuppslagen dock mindre än
fröplantorna. Barken å ungträden avskalas med begärlighet av älgen, ofta högt
upp på stammarne, under det att haren och sorkarne åtnöjas med de nedre
stampartierna. Veden genomborras av flera insekter, exempelvis larverna till
aspvedbockar (Saperda carcharias och .S\ populneà) samt träfjäriln {Cossus
lig-niperda), vilka kunna göra ansenligt förfång. Mindre skadliga, ehuru
beaktans-värda, äro på samma sätt alviveln (Cryptorhynchus lapathi) och glassvärmaren
(Sesia apiformis). Löven avätas stundom av larverna till ett par spinnarearter
(Liparis salicis och L. dispar), och några bladätare bland skalbaggarne
(Chry-somela och Galleruca-arter) skelettera bladen, men sistnämnda skadegörelser
äro i regel för våra aspbestånd av ringa betydelse.
Betydligt mera kännbara äro de förluster, som vållas av vissa rotsvampar,
vilka ofta nog synas få tillfälle att innästla sig i stammarne genom de sårnader
i barken, som framkallas av förenämnda högre djur eller insekter. Mest
skade-bringande äro i detta hänseende tickorna Polyporus igniarius och P. nigricans,
som förorsaka stamröta, samt Polyporus radiciperda, antagligen även Armillaria
viellea, som vålla rotröta. Ehuru det icke är fullt vetenskapligt bevisat, så är
det dock i hög grad sannolikt, att det är sistnämnda svampar, som från de
äldre trädens rötter sprida sig upp i stammarne på de uppslående rotskotten
och redan tidigt göra de från dessa utbildade stammarne tekniskt värdelösa. Då
våra flesta naturbestånd av asp leda sitt ursprung från en föregående generations
rotuppslag, kan på detta sätt lätt förklaras den allmänna utbredningen av
rotrötan i dessa bestånd eller enskilda individ. Ofta nog händer det emellertid,
att rotrötan icke sträcker sig synnerligen högt upp i stammen och att således
de ovanför skadan befintliga stamdelarne kunna användas, varför dessa svampar
kanske bliva mindre förlustbringande än stamrötan, som innästlar sig i något
sår eller grenhal högre upp på stammen, varifrån den sedan sprider sig direkt
in till stammens centrala delar, för att därifrån utbreda sig dels ut mot
periferien dels uppåt och nedåt i stammen. Denna blir således »innanruttet till större
eller mindre längd, allt efter som svampmyceliet fått längre eller kortare tid
pä sig för sin utveckling. Då en aspstock, som är behäftad med en röta i
mitten av över 3 tums diameter, icke mottages vid tändsticksfabrikerna, inses
lätt att denna rötsvamp kan alldeles omintetgöra stockens avsättning till
tänd-sticksvirke, även om en ganska tjock vedmantel utanför rötan skulle vara frisk.
Bland övriga svamparter, som hemsöka aspen, må här endast erinras om
den på bladen uppträdande rostsvampen Melarnpsora tremulæ, som bildar ett
utvecklingsled till den på tallen förekommande »knäckesjukan».
Huruvida aspen förtjänar omhuldas eller icke i våra skogsmarker, beror
nästan uteslutande på de förefintliga betingelserna för hennes avsättning till
tändsticksvirke, ty äro sådana icke förhanden, överväga de med hennes allmän-
— 709 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
