Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hilda Wijk svarade på sitt enkla, uppriktiga vis:
Göteborg d. n november 1835.
––––-Det gör mig hjärteligen ondt höra, det Tegnérs
hälsa är så svag. Ingen kan ta lifligare del däri än jag,
äfvensom uti allt, hvad som rörer Tegnér. Det
förtroende, jag blifvit hedrad med, skall jag alltid veta att
värdera, aldrig missbruka, och ehuru jag ej kan känna
orsakerna till Tegnérs oro och bekymmer, kan jag som en
uppriktig vän delta däri. — Man säger, att förnöj dt sinne
är den största skatt en människa kan äga, jag är nog
lycklig att äga detta, visst icke min egen förtjänst,
där-före att det ej kan vara annorlunda. Skulle jag känna
någon oro, är det den tankan att så mycken sällhet
sällan eller aldrig länge blir vår lott här på jorden,
emellertid njuter jag med tacksamhet det närvarande, utan
att för mycket oroa mig öfver det tillkommande. Skulle
Tegnér återigen någon gång fägna mig med bref, hoppas
jag att tonen däri måtte bli mindre dyster, ty säkert
äro Tegnérs bekymmer af den egenskapen att de kunna
glömmas, och en förbättrad hälsa skall, jag är öfvertygad
därom, mest bidraga härtill.
Emellertid anhåller jag att få vara innesluten i
Tegnérs vänskap och har äran med sann högaktning
teckna
Hilda Wijk.
Under denna dystra vinter då han lefde isolerad
som en eremit i Vallombrosa, den dystra dalen, hade
Tegnér icke meddelat sig med vännen Wingård. Denne,
som tidvis led af en svår hudsjukdom, var också
nedstämd, men bröt slutligen tystnaden genom ett vänligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
