Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hänryckning är hon, svärmande förtjusning,
en storm i hjärtat, ej en stilla susning. —
När månen skiner öfver Bokedal,
en himmelsk saga med sin längtans kval,
hvad sorla vattnen då, hvad susa träden,
hvad är väl meningen i vakans kväden?
Ack, kärlek, kärlek enda ordet är
till lifvets gåta. Skapelsens myster
förklarar hon, och tro mig, hon allena,
den gudaburna, himmelska och rena.
Haf därför mod att älska, ty du kan!
Var lycklig själf, och lyckliggör en ann’,
nej, saliggör, ty det är saligheten,
den högsta unnad oss i dödligheten,
att känna hur ditt trogna hjärta slår
emot ett annat, som dig fullt förstår,
din tanke tänker, dina känslor känner.
I lycklige! Ej längre tvenne vänner
men tvillingsjälar, gjutna hop till en,
hvarandras bild, hvarandras återsken!
För er finns intet under solen ensamt,
hvar rörelse, hvart pulsslag är gemensamt. —
Säg ej, att denna kärlek är ett brott:
det brottet hafva gudarne begått,
de glada gudarne från Rom och Hellas,
de stora männens gudar och de sällas;
och deras namn stå kvar i minnets sal,
när ingen vet om oss, med all vår munkmoral.1
1 I Varningen, som trycktes under Hilda Wijks lifstid,
borttogs då hennes på tvenne ställen förekommande förnamn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
