Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dåraude, men trofasta dygden; det är, såsom Geijer a. a. s. 1(>9
säger, “en målning af tidens seder och en varning ät Sveriges unga
adel, sådan den i lyckans öfvermod började visa sig vid Kristinas
hofw. Dikten är dcremot icke att fatta såsom en samling med ett
löst band förenade sentenser, och vi kunna derför ej heller kalla
den gnomisk1). — En allegorisk lärodikt är Hercules sålunda, men
icke utan episk bredd och, såsom vi velat visa, med komisk
anstrykning. Atterbom påpekar, att Stiernhielm i Hercules skiljer sig
från sina antika föregångare äfven genom 44 ett gladare t. o. m. i
det komiska sig förlustande lynue“, och Silfverstolpe antyder
motsatsen i anda mellan den förra och den senare delen af poemet
genom att tillerkänna Lustans tal en “skämtsam och lekande“ ton i
motsats mot kraften och allvaret i Dygdens. Om vi också i
allmänhet måste betrakta poemets förra afdelning såsom företrädesvis
representerande dess komiska sida och denna såsom uttryckande sig
i satir, så kunna vi för det första icke undgå att påminna om,
huru skalden h. o. d. utfört sina målningar i en godmodigt
skämtande komisk stil, der det afsigtliga i satiren träder tillbaka och
som derför närmar sig humorn, såsom i den präktiga målningen
af supkalaset1 2); men för det andra måste vi också erinra, i
sammanhang med påpekandet af dessa enskilda punkter af synnerligen i
ögonen fallande komik, att man i hela poemet märker en
ojemnhet i tonen3), hvilken alstrar en olikformighet i utförandet
af delarne, men likväl icke öfvergår till disharmoni, utan kanske
gör dikten mera omvexlande, i det den lemnar skalden större
tillfälle att låta oss se de olika sidorna af sin begåfning. T. o. m.
1) Wieselgrens uttryck: “Stjernhjelms Hercules är en skon blomma,
men ej eu ros som utslagit i Mars, utan en Påsklilja, som, utan allt
underverk, uppblomstrar skönast bland Anemonerna, sedan Tussilagineæ
blommat ut“, kan väl vara ganska poetiskt, men är just icke träffande.
Möjligen skulle man kunna säga, att Stiernhielins “Hercules41 ter sig såsom
en formskön påsklilja vid sidan af Rudbeckii anspråkslösa tussilago.
2) Särskildt vilja vi här framhålla versen om huru i Bacchi krig
kommer “för all’ andre förut, den redlige swenske Gott-åhr-bror“, deri S.
vänder sig mot svenskarnes böjelse för dryckeslag, i hvilka deras
gammal-götiska “redlighet44 och manhaftighet icke förneka sig.
3) Andra brister har Atterbom i Sv. S. o. «S. II s. 88 antydt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
