- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
110

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

nämna den märklige sjöhjelten sankt Olof. Han slog
en gång vad med sin bror om ett land, hvilket den
skulle vinna, som först kunde segla dit. Olof hade
ett skepp, som hette »Fogeln hin snare», broderns
skepp bar namnet »Oxen hin late», och tyckte
brodern det var lätt för Olof att vinna i denna
kappsegling. »Då byta vi skepp», sade sankt Olof, och
de gjorde så. Men nu sade Olof: »Först måste jag
höra messor tre, innan jag vill hafvet se!» men
brodern ville ej vänta, utan lade från land. Efter
gudstjensten besteg Olof »Oxen hin late», och nu besade
denne öfver både berg och skog. Efter en stund bad
Olof en af sine män gå upp i masten och speja efter
land. »Jag ser bara liksom en liten kvist mot
nordanfjell», sade utkiken. »Då komma vi fram innan qväll»,
menade Olof, och Oxen besade etter värre. Nu strök
han förbi ett fjell; der stod bergtrollets hustru och
ropade hånande: »Här kommer sankt Ola med sitt
gula skägg, hvi seglar du ej igenom min källarvägg!»
Han svarade då: »Du kan gerna vara vänd i sten
tills jag kommer här igen!»[1] och till sten blef hon.
Olof kom först fram och vann så landet.

I Stenbrohults socken i Småland fans för flera
år tillbaka en prest, som hette Nyman. Han hade
också bra stor makt öfver tyale och sådant der. Han
körde en gång sent en natt hem från sockenbud,
och såg då på litet afstånd hur det lyste och
blossade vid en grind. Drängen, som körde för honom,
blef rädd, men presten bredde sin kappa på
marken och bad drängen stå på den. Han gjorde så,
och fick då se ett benrangel, spändt för en kärra, i


[1] Utgifv:n begagnar i denna sägen den gamle berättarens
rimmade uttryck; han hade dessa, liksom hela sägnen, från
sina föräldrar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0118.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free