- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
122

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Somliga kloka kunna mana alla ormar, inom en
viss omkrets, på ett tändt bål. Men den kloke måste
först vara säker på, att ingen lindorm finnes på det
området, ty annars är ormtjusaren sjelf hemfallen åt
bålet. Det hände en gång en sådan klok, att en
lindorm fans bland de andra; tjusaren sökte rädda
sig genom att klättra upp i ett träd, men lindormen
bet sig i stjerten, rullade mot trädet så detta bröts
tvärs af, som om det varit en kålstock; derpå dref
lindormen den kloke på bålet, sedan gick ormen sjelf
efter dit[1]. Lindormen har äfven den förmågan att,
sedan han bitit sig i stjerten, rulla sig i en rund
krets; hvarje menniska, som råkar inom denna cirkel,
är hemfallen åt lindormen.

Någon gång, men högst sällan — kanske hvart
hundrade år — lyckas någon menniska att i vårt
land finna den hvite orm, som förmår göra en
allvetande. En gammal gubbe i Östra Göinge härad
fann honom, förde honom hem och lade honom i en
gryta för att kokas samt satte sin tjenstepojke till att
passa på elden. När grytan kokat en stund, ville
pojken, som ej kände till dess innehåll, pröfva om
köttet var mört, och stack så fingrarne ned i grytan.
Aj! der brände han sig, och nu stack han fingrarne
i munnen. Efter en stund kom gubben för att se
till sin soppa. Då sade pojken: »Veten I, husbonde,
att det fölet er märr skall föda blir en hvitbrokig
hingst!» Nu förstod gubben att han sjelf försutit sin
lycka, ty endast en, den förste som smakar på ormen,
får gåfvan.

En spelman, i Glimåkra socken, som kunde en
del klokskap, var nog oförvägen att en gång skjuta


[1] Se vidare utgifv. i Skånes samlade “Folkdiktning“,
tryckt i Köbenhavn 1880, sid. 222.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0130.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free