- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, folktro, sägner och en svartkonstbok. Andra samlingen /
167

(1881) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tager han en tapp mossa i munnen, och går så
baklänges ut i vattnet. Alla de svarta få då brådt att
rädda lifvet, och så hoppa och springa de ut på
mossan, som räfven, det skarnet, håller Öfver vattnet. Men
så snart han fått dem alla dit, låter han mossan segla
sin egen sjö och springer sjelf i land.

En gång hade räfven genom något missöde[1]
råkat mista sin svans; då ville han inbilla sina likar,
att detta var ett nytt mod, som alla räfvar och
»räfvesor» borde följa. Men då svarade de: »Ja, behåll
du ditt nya mod, vi behålla våra svansar!»

En gång fick räfven syn på en hane, som gol
af alla krafter. »Nej, hvad du sjunger vackert!» sade
då Mickel. »Men det är väl ändå ingen konst, ty
du tittar alltid mot himmelen, när du stämmer i, så
du får väl gåfvan ofvan ifrån, kan jag tro.» »Det
går lika käckt, om jag också blundar», svarade
tuppen och satte ut bringan, ty se, lite stolt var han.
»Kan en tro det, och ändå bli salig? Jag ville helst
ha tron i händerna», tyckte räfven. Då blundade
hanen med begge ögonen och gaf sig till att gala,
så en trodde han skulle spricka, och kanske han gjort
det med, om ej räfven i det samma nappat honom
och ränt till skogs med gaphalsen. »Nu lurade jag
dig; nu har du ätit din siste ost!» sade Mickel. »Ja»,
svarade hanen, »men låt mig bara först få bedja en
bön, för jag vill ej dö som en hedning!» — »Det
kan du väl få, ty så länge kan mor vänta på frukost.»
Räfven släppte hanen, denne flög som en pil upp i
ett träd och gol: »Tackad vare Gud!» Räfvens näsa
blef dervid längre än den var förut.

En annan gång, då räfven gick från sin lya,


[1] Se för öfrigt utgif. i Skåne samlade “Folkdiktning“,
tryckt i Köbenhavn 1880, sid. 282.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:16 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdik2/0175.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free