Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor / 37 (1880) Author: Eva Wigström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

8. Så rider han sig ett stycke längre fram, så band han sin häst vid de lindar, så gångar han sig uti frustugan in; han ämnar sig med kärestan att tala. 9. Så rider han sig lite bättre fram, der band han sin häst in vid svalen, så gångar han sig uti höganloft in, der jungfrur och fruar de gråta. 10. Han klappar den jungfrun på snöhvitan kind, som förr ha varit rosenderöda: «Nu hafver jag mistat allerkärestan min, den sorgen den följer mig till döda!» 11. Kärestans moder till honom talte så: «Nu hörer du de klockorna hvälfva, nu skall du låta sorgen så hasteligt bortgå och sedan dig en annan utvälja.» 12. «Ja, om jag ville söka all verlden omkring, ja, äfven i sju konungarike’, så vågar jag icke att räcka min hand och säga: der är hennes like. 13. Hennes händer voro hvita, hennes händer voro små, hennes ögon voro blå, som en dufvas, hennes hår det var liksom spunnit af guld, deruppå satt en liten guldkrona.»

18. Riddar Ola.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>