Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det samma före att rädda honom. Nästa natt ville hustrun
ej gå till sängs, hur mycket han än bad henne derom,
och hon ville ej släppa honom ifrån sig, så ofta han än
försökte smyga sig ut. Så gick tiden till klockan slog
tolf. Då stod han framför henne som varulf och ville
rifva i hjel henne, men hon fattade mod och sade: «Tvi
dig, du är en varulf!» och strax blef han åter menniska
och tackade och välsignade hustrun, som befriat honom.
Både maror och varulfvar kännes ifrån annat folk genom
deras ögonbryn, som äro helt sammanvuxna öfver pannan.
Det är ju både visst och sant, att många menniskor
gå ur denna verlden midt i sina jordiska omsorger och
bestyr, så man kan ej stort förundra sig öfver, att de
äfven i en annan verld hänga vid detta jordiska och gå
igen. Så har man ofta hört, att mödrar komma hem, för
att se om sina små barn, och detta kan man ej säga
något om, ty de komma ej längre än till dess de ha
förvissat sig om, att barnen ha det bra.
Men sådana giriga menniskor, som bara komma för
att se om sitt gods och guld, dem kan man gerna hålla
borta från hus och hem. När man kläder ett lik, som
man har skäl att tro, att det ej får ro i sin graf, kan
man taga väfsölfver och binda samman tårna med, så får
spöket stå och stampa på ett ställe. Annars äro der
många menniskor, som samla upp det linfrö, hvilket af
sig sjelf faller ur linknoppen ute på marken. Detta först
mogna frö kallas sprängfrö, och strör man något deraf
vid dörrtröskeln, porten eller hvar man vill, så kommer
gengångaren ej längre än dit. Det är föröfrigt ett bruk,
som väl ingen på begrafningsdagen försummar, och det
är, att just som likkistan lemnar gården slå det vatten,
i hvilket liket blifvit tvättadt, efter likkistan, så pläga de
flesta döda stanna der de skola vara. För större
säkerhets skull kasta somliga eldglöder efter likkistan. I osynlig
måtto kunna ändå de döda besöka dem, som äro dem
kära, och då komma de för att varna för en eller annan
synd eller fara, som är nära för handen. Man får ofta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
