- Project Runeberg -  Folkdiktning, visor, sägner, sagor, gåtor, ordspråk, ringdansar, lekar och barnvisor /
136

(1880) [MARC] Author: Eva Wigström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

vill han gerna drifva elakt spel med menniskor; derför
omskapar han sig hur han vill. Så vet man att förtälja
om en ung flicka, som trolofvat sig med en hygglig
yngling. De brukade ofta i all tukt och ära träffas ute
vid en bäck. Häraf begagnade sig bäckamannen, skapade
sig om till flickans fästman och träffade henne flera gånger.
Hon tyckte dock, att han var annorlunda till sinnes, än
hennes trolofvade plägade vara, och yppade sitt bekymmer
för föräldrarne; dessa anade oråd och bad henne, att
nästa gång hon mötte den karlen, skulle hon ställa sig
vänlig mot honom och så locka ur honom sättet att skydda
sig för bäckamannen. Hon lydde rådet, och hur det nu
var, så var han dum nog att säga henne, att den, som
bar på sig «väggasten, pölseben och det hvita under
jorden», kunde vara säker för honom. Hon sökte sig
upp en sten ur en lerslagen husvägg, en benskärfva ur
en köttkorf samt en växande hvitlök; detta bar hon på
sig, och sedan blef det slut med det stygga gyckelspelet.

Bäckahästen söker ofta att beblanda sig med vanliga
ston och äfven med kor; deraf lida kreaturen mycket.
Samma förhållande skall det vara med sjötjuren, men han
bryr sig dock blott om kor. Här, så långt från hafvet,
ha vi ingen erfarenhet deraf; men jag har många gånger
hört talas derom af ryktare, som tjenat på stora gårdar
nere på södra kusten, åt Trelleborg. De sade, att det i
de trakterna var en känd sak, att hafsfruen hade mycken
boskap och att, då fodret tröt för henne, hade hon sina
tjensteandar, hvilka drogo hö och halm ur böndernas och
herremännens lador. Detta skedde på ett sätt, att
derigenom väl ej syntes någon misstänkt förminskning i fodret,
men det märktes deraf, att det blef så hiskligt odrygt.
De sade också, det var lätt att se på en ko, om sjötjuren
varit framme, ty de kalfvar, som komma till derigenom, bli
alltid dödfödda och äro då fulla med vatten.

Det är dock märkligt, att här under jorden äfven
finnes goda varelser, som vilja menniskorna väl. Så
har jag hört arbetare i Höganäs stenkolsgrufva omtala,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:24:38 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wefolkdikt/0144.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free