Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Samma på utile-dulci-teorien hvilande grundåskådning som den
äldre riktningen hade också den nya fransk-klassiska, som nu
började vilja utsträcka sitt herravälde äfven till Sverige. Denna
riktnings förnämste teoretiske banérförare Boileau-Despréaux, som i sina
Horatianska satirer och epistlar samt i sitt parodiska hjältekväde »Le
Lutrin» gisslade det dumma, det oklara, det fadda, det långsläpiga,
det missljudande, hade särskildt i sin Art Poetique uppställt den
klassiska formens lagar. Den franska klassiciteten eftersträfvade
också framför allt exaktheten, korrektheten, klarheten, elegansen, »le
beau par la verité». Detta var, för att begagna Fénelons uttryck,
»le grand facile».
Med det lediga, lättflytande framställningssättet förändrades
också efter hand innehållet eller åtminstone uppfattningen af ämnet.
Moralisera borde man väl; men på ett lekande sätt. Därför blef
satiren så omtyckt. Så småningom lärde man sig tåla det roande
utan »sens moral»; eller ock, där denna bibehölls, blef den blott en
tom skylt, såsom ofta hos Lafontaine. Skildringarna gjordes läckra
och pikanta; man dröjde med nöje vid sinnligt retande målningar.
Det didaktiska slog på detta sättet om i immoralitet. På samma
gång sköts det religiösa elementet undan från poesien en vogue.
Rationalismen och indifferentismen gjorde sitt inträde äfven på
detta område.
Med den öfriga poesien fick också den s. k. herdestilen en
förändrad ton. Från Italien inkommen öfver Tyskland hade den
hos oss blifvit rätt omtyckt och frambragt många alster af mer eller
mindre sann idyllik. Den florerade alltjämt; men tonen blef mera
konstlad, galanteriet på herdescenen blef mera vågadt. Idyllen,
som varit naiv, blef ofta lasciv; den öfvergick icke sällan i epigram
och satir.
De allvarlig^, stela formerna började alltså nu upplösas i de
lekande, lättsinniga, men eleganta: senrenaissancen öfvergick i rococo.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
