Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Det vet afven jag, min far,’1 sade Ebba, djupt skakad
af hans klagan, och lade sin arm om den knäböjande
faderns hals. Han ryckte till vid hennes röst; han trodde
sig ensam med den döda; den stolte mannen ville ej för
den lefvande dottern erkänna, att han erfor tvifvel om
rättvisan af sitt handlingssätt mot den hädangångna.
Ebba kände, att det varit egoistiskt att sörja öfver,
att Sigrid gått till ro ifrån en verld, som för henne varit .
glädjelös. Och Ebba bar inom sig denna fasta
öfverty-gelse, att detta lif endast är begynnelsen. För hennes
religiöst poetiska själ, var döden endast porten till en högre
och fullkomligare tillvaro.
Hon slöt sig mera ömt till den nu fåordige fadern,
men ej ett ord gick öfver hennes läppar om den man,
som beständigt upptog hela hennes själ. Fadern hade sagt
saniit, han kunde ju ej nu, äfven om han velat, göra något
för hennes kärlek, hvars framtid låg i Orillons händer.
Assarsson trodde, att tiden och tystnaden utplånat
Orillons bild hos Ebba, och hans verldsliga sinne tog åter
ut sin rätt, då brukspatronen från Östergötland skref, att
han i September skulle komma, för att i Malmö möta sin
bereste son, och då skulle de båda besöka Pålstorp.
Äfven hos Kerstin hade sorg och bekymmer kommit
med sommarvärmen. Hennes två månaders gamla barn
var sjukligt; en häst samt ett par kor hade dött; ga*s
och höns lågo på ägg, hvaraf inga ungar blefvo; gräddan
ville ej förvandlas till smör; och ett par drällsväfvar ville
ej gå, oaktadt Pernilla Mattsa både blåst och slagit kurs
öfver dem. Till råga på allt, hade Kerstins man äf.eii
insjuknat.
Pernilla vecklade en handduk om en stor ullsax ocli
tog denna tre gånger omkring den sjuke, utan att någon
lindring förspordes; hon hällde smält bly i vatten öfver
honom, lika förgäfves; då visste hon ej råd, utan föreslog,
att hämta läkare, ty det var då ingen sjukdom som Hans
”kommit för,” utan en riktig ”doktaresjuga,” menade hon.
Men härpå ville ej Kerstin höra. Hans, som var unga
karlen, han, som aldrig tog mera än en sup till måltiden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
