Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ebba skyndade sig ut i sommarstugan, grep Kerstins
söndagshätta, som med snibben ordentligt uppfastad hängde
på en spik öfver hennes kista, plockade hastigt alla
knappnålarna ur den, kastade spånen och det deri befintliga
pappersarket bakom kistan, slätade ut klädet och sammanvek
detsamma, samt begaf sig in i gästrummet dermed.
Ran-tan tog det med en högtidlig min och förklarade kort och
godt, ty hon började bli sömnig, att den som detta
tillhörde vore förtrollad af ”bäckahästen” (Necken, i skepnad
af en hvit häst) och att hon skulle taga sig tillvara för
en stor grå padda, den hon snart skulle möta på sin väg,
och som äfven hade onda anslag i sinnet. Egarinnan af
klädet skulle ej gå ut, utan att medhafva några obrutna
tågor lin med sig, för att, när hon mötte paddan, då
genast lägga ett kors af tågorna öfver kräket. Mot
bäckahästen behöfde hon blott bära förklädet afvigt. Bäst vore
om hon gifte sig så fort som möjligt, ty det syntes på
klädet, att två friare, en mörk och en ljus, ”lågo efter
henne;” och menade den kloka, ”att gifta qvinnor ej voro
hälften så illa utsatta för otyg. som de ogifta.” Derpå
signade hon klädet samt öfverlemnade det åt Ebba,
som, kämpande med sin skrattlust, mottog det, bar det
ut och upphängde det på sitt spik. Derefter öfvertalade
hon Rantan att lägga sig; Ebba ville sjelf, som hon
före-gaf, räkna ut mönstret på Kerstins drällsväf, som stod i
sommarstugan; Kerstin, sade hon, ville behålla mönstret
för sig sjelf, hvarföre Ebba endast i smyg kunde erhålla
detsamma.
Kärringen, smickrad af Ebbas förtroende, krafiade sig
upp i den höga sängen, och då Ebba lofvade, att dörren
skulle få vara öppen emellan rummen, kände hon sig trygg
och somnade snart. Ebba steg sakta ur väfstolen och
stängde till dörren på glänt, för att vara säker på att ej
bli sedd, ifall Rantan skulle vakna; smög sig derpå bort
till sin nattsäck, der hon, i en omsorgsfullt inlindad burk,
medförde fosformos, ämnadt åt råttorna, öfver hvilka
Johanna en gång beklagat sig for Ebba, då denna lofvat
medtaga gift åt dem nästa gång hon for dit. Fosfor var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
