Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ebba genomläste versarna: ”Är detta väl resignation ?”
sade hon sakta; ”det var ej dessa tankar jag ville sett på
papperet, de äro ju det föftviflade hjertats resignation —
jag börjar snart ej förstå mig sjelf; det förefaller mig, som
om en olycka närmade sig och redan kastade sin mörka
skugga öfver min själ. Johan, hvar är du, ack lemna
mig ej ensam med dessa underliga tankar!” Hon steg
hastigt upp och började ordna sakerna i sina byrålådor;
hon ville bortjaga sin oro; en vackert inbunden bok låg
instucken under några band och spetsar, tydligen för att
ej blifva sedd af profana blickar; hon drog hastigt fram
den och slog upp första sidan, hvarå ett namn stod
skrif-vet; flickan uttalade det några gånger, derunder hennes
drag antog ett lugnt, gladt uttryck; de mörka tankarna
veko bort for de minnen denna bok och detta namn
framtrollade. ”Din enda jagåfva till mig, sade du; jag undrar
hvad kusin Kerstin skulle säga om jag visade henne den?”
Ebba log, såg ännu en gång på namnet och hviskade:
”God natt, Johan! nu skall jag sofva och drömma om dig.”
Ebba somnade, men Orillons gåfva egde ej nu
förmåga att skänka henne ljusa drömmar. De sista
dagarnas tilldragelser uppstego i förvirrade bilder deri; än såg
hon Johanna, blek och döende, räcka henne sin späda
dotter, under det hennes man hjulade och stod på
huf-vudet för en gapande folkhop; sjelf skulle hon vada öfver
en strid flod, hon var till hälften öfver, då hon såg Olof
stå vid stranden och sträcka sina armar emot henne; hon
ville vända tillbaka, men vågorna drefvo henne med
raseri framåt; ett stort skepp nalkades, Orillon stod på däck
och vinkade henne till sig, hon ville ila till honom; då
kom Rantan ridande på en skyhög våg och svängde sin
rökelsekruka öfver skeppet, som sjönk i djupet — —.
Drömmar äro strömmar, säger man; men har väl någon
på ett tillfredsställande sätt förmått förklåra deras, icke så
sällan förekommande hägringar af det tillkommande?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
