- Project Runeberg -  Kontinenternas och oceanernas uppkomst /
79

(1926) [MARC] Author: Alfred Wegener Translator: Walter Wråk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 4. Geologiska argument

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

begränsat utbyte av djur- och växtformer försiggått mellan
Eldslandet och Grahamland, vilket varit möjligt endast så länge
bägge landspetsarna ännu lågo i närheten av
Sydsandwich-öarnas båge. Senare hava de vandrat vidare mot väster,
men en smal förbindelse mellan dem finnes ännu kvar i
sima. På djupkartan[1] urskiljer man tydligt huru
kulisskedjorna, den ena efter den andra, strykas loss från de
framryckande flaken och lämnas kvar. Den just i
avbrottsställets mitt liggande Sydsandwich-ögruppen har
blivit starkast böjd genom denna rörelseprocess; och därvid
har en utpressning av simainneslutningarna skett. Öarna
äro basaltiska och en av dem, Zawadowski, är en ännu
verksam vulkan. Enligt F. Kühn[2] saknas för övrigt de
sentertiära andina veckningarna utefter hela kedjan av
»Sydantiller», under det att de äldre veckningarna äro
kända från Sydgeorgien, Sydorkney o. s. v. Just denna
egendomlighet förklaras genom förskjutningsteorien, ty om
veckningen i Sydamerika och Grahamland verkligen
uppkommit på grund av kontinentflakens vandring mot väster,
så måste den upphöra på Sydantillbågen, så snart denna
stannade efter.

Såsom stöd för förskjutningsteorien kunde vi i detta
sammanhang även ha anfört de permokarboniska glaciala
företeelserna, vilka uppträda överallt på de södra
kontinenterna, ty de tillhöra — liksom old-red-sandstenen på norra
halvklotet — brottstycken av ett enhetligt landområde,
vilka med sina nuvarande stora avstånd från varandra
mycket lättare kunna förklaras genom förskjutningsteorien
än genom antagandet av sjunkna mellanliggande länder.


[1] Den bästa djupkartan över Drakes sund är den av H. Heyde
uppgjorda, vilken F. Kühn återger. Avvikelserna från vår figur
äro dock utan betydelse.
[2] F. Kühn, Der sogenannte »Südantillen-bogen» und seine
Beziehungen. Zeitschrift d. Ges. f. Erdk. z. Berlin 1920, Nr 8—10, s.
249—262.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 9 13:52:32 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wegener/0079.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free