Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 5. Paleontologiska och biologiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ännu i dag så gott som överallt nästan samma former
fortleva som under krittiden och juratiden, dels därför att
de äro mycket känsliga för salt vatten, varför all transport
över haven synes utesluten. Daggmaskarnas geografiska
utbredning visar nu enligt Michaelsen flera drag, som
antingen med svårighet eller alls icke kunna förklaras med
kontinenternas nuvarande läge. Rekonstruerar man däremot
kontinenternas läge för ungefär juratiden, så sammansluta
sig nästan allestädes de för närvarande så gåtfullt
splittrade utbredningsområdena till ett helt. Vi återgiva i fig.
17 den första av Michaelsens bägge kartskisser, på vilken
han lagt in den nutida utbredningen av ett antal
daggmasksläkten på en enligt förskjutningsteorien rekonstruerad
karta för en äldre tid. Särskilt i ögonen fallande är föreningen
av de båda numera av en 6000 km bred ocean skilda
utbredningsområdena för Chilota inom sydspetsarna av
Sydamerika och Afrika, likaså för Megascolex inom Nya
Zeeland, Australien, Ceylon och Främre Indien, för Hovascolex
på Madagaskar och i Främre Indien samt för Dichogaster
i Mellanamerika och i tropiska Afrika. Men även
utbredningsområdena för Octochaetus och Perionyx, som nu leva
dels i Främre Indien, dels på Nya Zeeland och i
Östaustralien, ha i äldre tider uppenbarligen haft förbindelse med
varandra över Nya Zeeland, ty den här inträngda,
ungdomliga formen Pheretima, som har utrotat urinvånarna,
existerade ännu ej vid tiden för denna landförbindelse. Även
den andra av Michaelsen meddelade kartan lämnar
liknande i ögonen fallande bevis särskilt för en förbindelse
tvärs över Atlantiska oceanen, varvid i söder de
ålderdomliga, i norr de mera ungdomliga formerna träda i
förgrunden. Det är därför icke förvånande att Michaelsen
kommer till slutsatsen: »Jag tror mig böra formulera resultatet
av mina undersökningar så, att oligochaeternas utbredning
i intet avseende talar mot Wegeners teori om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
