Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 6. Paleoklimatiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tempererade regnzonerna, och slutligen få vi tvenne mer eller mindre
nedisade polarkalotter, varest landis kan, men icke
nödvändigt behöver förekomma ända ned till sextionde
breddgraden. Den norra polarkalotten låg utan tvivel helt inom
Stilla havets område och har därför icke kunnat lämna
några spår efter sig.
Skillnaden mellan de båda kartorna har framkommit
genom en noggrannare tidsbestämning rörande de
särskilda klimatvittnesbörden och visar att sydpolen med tiden
flyttats från sydöstra Afrika till Australien och ekvatorn
från Mellaneuropa och Förenta staternas östkust till
Sicilien och västra Afrika. Den ekvatoriala regnzonen
undanträngdes i Europa av ett torrt klimat, som bl. a.
frambragte de stora stensaltlagren vid Stassfurt.
Mycket anmärkningsvärt är att den stora stenkolszonen,
som kan följas genom Nordamerika och Europa ända till
Kina, endast om förskjutningsteorien accepteras kommer
att ligga utefter en storcirkel och att denna storcirkel är
belägen på 90° avstånd från det då nedisade områdets mitt.
Den i jordens historia enastående rikedomen på kol eller
fossil torv i denna gamla ekvatoriala regnzon har ännu en
annan orsak. Regnet är nämligen en för torvbildningen
nödvändig, men icke tillräcklig förutsättning, ty inom
gamla väl dränerade länder avlägsnas det överflödiga
vattnet genom floderna. De för uppkomsten av sjöar
nödvändiga sänkorna bildas i större antal huvudsakligen där
vattnets naturliga avlopp störts av veckningsrörelser i
underlaget samt på de ojämna, av smältande landis
kvarlämnade moränavlagringarna. Alla stora kolformationer i
jordens historia ha uppkommit antingen på moränland eller på
nybildade veck, när dessa områden haft regnklimat. Under
karbontiden skedde nu en veckning längsefter den dåtida
ekvatorn, och i de härigenom bildade sänkorna var det som
de sötvattenssjöar uppkommo, vilka sedan genom en yppig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
