Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Bevis för förskjutningsteoriens riktighet - 6. Paleoklimatiska argument
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Särskilt har H. Potonié, den bästa kännaren av Europas
karbonflora, på det bestämdaste framhållit dennas tropiska
natur. Många karaktärsdrag hos denna av honom i detalj
behandlade flora anträffas nu endast hos tropiska växter.
Vissa i floran ingående växter, såsom Lepidodendron och
Sigillaria, måste utan tvivel vid denna tid hava haft en
mycket vidsträckt utbredning, ungefär från 60° nordl. br. till
60° sydl. br. Stundom har man härav felaktigt slutit, att
ett likartat klimat skulle ha rått över hela jorden, men
detta antagande vederlägges tillräckligt redan genom de
torra och de nedisade områdena.
Vill man emellertid genomföra en fullständig prövning av
förskjutningsteorien med hjälp av de fossila
klimatvittnena, så bör det kunna visas att resultaten bliva gynnsamma
icke blott för karbon och perm, utan även för alla
geologiska perioder efter karbontiden, som är den äldsta tid, för
vilken förskjutningsteorien lämnar kartmaterial. Så är i
själva verket också fallet. I vår förut omnämnda bok
meddelas motsvarande klimatkartor även för triastiden, för
jura- och krittiderna ävensom för tre underavdelningar av
tertiärperioden, nämligen eocen, miocen och slutet av
pliocen. Dessa kartor giva alla samma bild av klimatzonerna
som nutidens kartor, dock alltid med något ändrad
orientering. Dylika ändringar av klimatzonerna och samtidigt
av gradnätet i förhållande till jordytan kalla vi
polvandringar, utan att taga hänsyn till huru jordens för oss
otillgängliga inre därvid förhåller sig. Med denna definition
är alltså polvandringen icke längre någon hypotes, utan
empiriskt konstaterad, ty den zonala fördelningen i torra
och fuktiga klimat utesluter varje annan förklaring.
Särskilt rask blev denna polvandring under tertiärtiden, inom
vilken också de största kontinentförskjutningarna och
bergskedjebildningarna falla. Denna period torde därför
erbjuda det största geofysiska intresset. Det oaktat skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
