- Project Runeberg -  Kontinenternas och oceanernas uppkomst /
181

(1926) [MARC] Author: Alfred Wegener Translator: Walter Wråk
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Jordklotets beskaffenhet och de processer som förändra dess yttre - 13. De förskjutande krafterna

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väster.[1] Redan karbontidens sammanhängande landmassa,
»pangaea», hade en främre kant, Amerika, som på grund av
den sega simans motstånd lade sig i veck,
»prekordillererna», och en bakre kant, Asien, från vilken kantkedjor och
smärre stycken lösgjordes och blevo kvarstående som
ögrupper i Stilla havets sima. Denna motsats mellan vår största
oceans östra och västra kuster är även i nutiden mycket
påfallande, särskilt emedan det nu i Östasien just pågår en
storslagen process som leder till frigörandet och kvarlämnandet
av talrika kantkedjor och gynnas av Östasiens hoptryckning
i meridional led. Den mot söder framsträckta
kontinentfliken Bortre Indien med Sundaöarna visar ett kvardröjande
i öster och vittnar sålunda om en vandring mot väster,
likaså Ceylons frigörande från Främre Indiens sydspets
i östlig riktning. Att samma process pågår även
sydligare inom det australiska området, ådagalägger den
redan kvarlämnade girlanden Nya Zeeland samt det
australiska flakets framträngande i nordvästlig riktning.

Samma företeelser som vid östasiatiska kusten återfinna
vi vid Amerikas östkust. I Mellanamerika utgöra
Antillerna ett vackert exempel på i öster kvarstående girlander,
varvid är att märka att de små öarna bliva mera efter än
de stora. Floridashelfen blir efter i öster, likaså Grönlands
sydspets. I Sydamerika träda Abrolhosbankens massor
fram under kontinenten emedan de blivit efter i öster.
Trakten vid Drakes sund med de eftersläpande
fastlandsspetsarna och de mycket efterblivna förbindelsekedjorna har
redan förut förklarats och anförts som ett utmärkt
exempel på förskjutning mot väster. I fråga om Afrika visar


[1] Genom undersökning av jordmagnetismens sekulära variation
har man nyligen kommit till den visserligen mycket osäkra
uppfattningen att jordskorpan på 21000 år vrider sig ett helt varv
kring kärnan (G. Angenheister, Die physikalische Natur des
erdmagnetischen Feldes. Physikal. Zeitschr. 26, 1925, s. 305), vilket här
endast påpekas. Att draga ytterligare slutsatser av detta
egendomliga resultat torde tills vidare ej vara rådligt.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 9 13:52:32 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/wegener/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free