Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sommarnattens skymning trefvade han sig fram till altaret,
dftr riddarne Eskils och Sones blod runnit i strömmar. Med
sina händer trefvar han öfver det heliga bordet; hans fingrar
fatta den eldförgyllda oblatstallrik, som en gång haft blodstänk
öfver det hvita brödet; han viker undan altarduken för att finna
det hemliga skåpet; då slår en blixt ned i koret, och en
åsk-skräll skakar de gamla murarne.
»Kyrkan brinner!» ropas det från slott och kojor, och då
elden omsider blef släckt, fanns helgedomsrånarens lik invid
altaret; bredvid det låg hammare, fil och hoftång.
Endast den berömde konstnären hade möjligen kunnat säga
hvad ärende den arme mannen haft i kyrkan i nattens tid, men
först då ryktet om denna kyrkbrand gått vida kring landet,
nådde det till honom, som från sin mormors nyuppkastade
graf-kulle blef kallad att spela för en konungason.
Men den urgamla sägnen om blodsdådet vid altarrunden
lefde upp på nytt, ty blixten hade afskalat det hvita kalklagret
i det målade hvalfvet, och den gamla taflan på blodröd grund
framträdde åter, men ej mera hel; de två riddarne saknade
hufvud, och de två systrarnas upplyfta händer voro stympade.
Nu skulle kyrkan rifvas och byggas ny från grunden. Då
kom ett bref från en af grefven på Hafsborg personligen okänd
konstnär, att det gamla altaret i den nedbrända kyrkan skulle
tillvaratagas för hans räkning. Grefven fäste sig ej vidare vid
denna underliga begäran, men tänkte dock att han en dag
skulle taga altaret i skärskådande för det gamla bildverkets skull.
Kom han så en dag i maklig gång in i den förstörda
kyrkan och sporde arbetarne där inne efter altarbordet. Man
visade honom spillror, svedda af elden, men då grefven gick,
hviskades där bakom halft rifna murar och pelare om en af
byggmästarne, Bom en stund stått böjd öfver det halfbrända
altaret och därpå skyndsamt aflägsnat sig med ett skrin under
sin kappa.
Den sorglöse konstnärens ättlingar spredos som agnar för
fläktande vind; men den man, som tog familjearfvet, fick äfven
de sorger och olyckor som lådde vid denna skatt; därför priear
jag min lott, framför deras, som blefvo rika på den fattiga kyrkans
bekostnad», slöt Sone spelman sin berättelse.
»På kyrkans bekostnad, eller snarare på dina förfäders,
Sone Spelman», sade gamlefar tankfullt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
