Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och } nästa ögonblick hade hon, tillika med ringen, framdragit
’ett litet skrin af underlig form och till färgen liknande de gamla
bronnssmycken, som hittats i ättehögar.
— Den gömda skatten! utbrast hon helt högt, och med
isande rädsla såg hon upp på den blodröda frun: i[et var ju hon,
som straffat till lifvet alla dem, hvilka hittills eökt efter denna
skatt. Men fru Judith förhöll sig stilla, och Estrid smålog mot
bilden, som hon visste vara målad kanske hundra år efter dét
«katten blifvit gömd. Hon började nu undersöka skrinet; det
hade inget lås, blott en liten hake, öfver hvilken ett par små
metallskifvor, fullristade med underliga tecken, voro insatta.
Estrid antog det vara amuletter och att sägnen hållit sig mycket
nära sanningen, när den förtäljde om magiska medel, som blifvit
använda till skydd mot obehöriga skattsökare.
Med något besvär fick Estrid upp haken och locket, men
då detta senare slogs upp, nästan bländades hon af den strålglans,
som mötte hennes ögon. Annu en gång hade sägnen talat sanning;
guld, pärlor och ädla stenar fyllde skrinet till randen.
— Och detta är mitt, mitt! I morgon kan jag lägga hela
denna rikedom i Hugos händer! Med en del af detta kan han
betrygga sin mors och systers ekonomiska ställning och här är
ändå nog för att vi kunna sätta bo, utan att jag behöfver
betunga mamma med omsorger och bekymmer för hemgiften!
Blixtsnabbt foro dessa tankar genom Estrids hufvud, och
hennes hjärta jublade därvid. Den kärlekslycka, som hon trott
aig nödgad att försaka, skulle om några timmar vara hennes,
då den älskade kom, för att, som han skrifvit, hämta sina —
julklappar. Ack hon hade ju af samvetsgrannhet ej velat skicka
honom ens den minsta småsak, men i morgon, i morgon skulle
hon med en drottnings frikostighet öfverlämna en hel
förmögenhet åt honom!
— Så skola vi, Hugo och jag, söka ut de värdefullaste
emyckena åt min mamma, och Erik skall ha något — sade hon
halfhögt och såg på fru Judith, som om hon velat rådfråga
henne. Men den blodröda fruns hotande blick förde i samma
sekund Estrids tanke till den fara, som låg hotande öfver Lindenå,
och hon tänkte på Eriks gränslösa sorg, då det ej längre kunde
eller borde döljas för honom, att det gamla släktarfvet måste
öfvergå i främmande händer.
Hon elog båda händerna för ansiktet, det föreföll henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
