Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
toneu, började han ett föredrag medan dimman steg som en fin
rök frän ån, kröp alltjämt vaggande uppför backen, där en svag
vind tog henne och bar henne upp mot det gamla grundmurade
huset, hvilket ömsom insveptes i det grå floret, så det liknade
ett klippblock, ömsom med sitt svarta, brutna tak framstod som
en del af en ofantlig likkista.
»Denna sägen, som jag har att förtälja», mässade Knut,
»förskrifver sig från den s. k. snapphanetidens senare
afdelning-Folkets sinnen voro förhärdade genom generationers grymma,
blodiga krig och rofferier.»
»Det öfriga, som tillhör en historisk inledning, efterskänker
jag eder, lärde svartebror Knut.«
»Tackar ödmjukligen, stränge riddar Göran! Men värdigas
blott tillstädja eder tjänare, att som en bok få framställa ett
enda historiskt faktum! Denna nejd, som vi med våra ögon
skulle skåda, om ej den omgifvande luften vore fylld af vatten
i ångform, på ovetenskapligt språk kal] ad t dimma, var en af
dem, som värst hemsöktes af snapphanar. Dylika röfvarband,
min ärade åhörare, beetodo då vanligtvis af utarmade
smålän-dingar, men ganska ofta af utplundrade skåningar, båda slagen
lika däri, att de ömsom kallade sig svenskar, ömsom danskar;
sällan visste de, om för tillfället deras by eller socken lydde
under en Karl, en Fredrik eller Kristian, därför kunde de också
med lugn plundra, hvar det bäst bar sig. Svenska styrelsen
benämnde dessa röfvareband.’.dansksinnade skåningar, tilläde
gräns-röfverierna ett patriotiskt syfte, fast traditionen nogsamt vittnar,
hur det hela blott var en strid om mitt och ditt i båda...»
»Kamrarna», ifyllde målaren med tankspridd min.
»Vid båda sidorna om riksgränsen, menade jag», skrattade
Knut. »Nu är det värsta historiska öfver, och så kan jag drista
mig att tala som en vanlig dödlig.»
I den tiden var Hällevik blott en bondgård, men den
största i byn och låg nedanför backens krön. Dåvarande ägaren,
bonden Nils Hult, hade sina små försänkningar bland
snapp-hanarne, i hopp att genom en handräckning då och då kunna
skydda sin gård för deras våldgästningar. Äfven byns öfrige
bönder funno det klokast att numera visa sig höfliga, åtminstone
mot en afdelning af dessa stråtröfvare, som nyligen fått en viss
militärisk anstrykning (vid hvilken naturligtvis äfven häftade en
flik politik) genom att till anförare ha erhållit en uniformerad främ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
