Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han dref framför, sig ett par magra grisar, som skulle föda sig
på ållcto. Anda tills bonden nådde skogsbrynet kände han sig
någorlunda trygg, men så fort en rad träd och buskverk slutit
led bakom honom, greps han af föreställningen om, att smygande
spejare voro honom i hälarna; han trodde sig ej kunna osedd
nå jordkulan med sin penningeskatt. Ett starkt prassel i löfven*
möjligen en gris som bökade, beröfvade honom fattningen, och
han tryckte hastigt hornet ned i den kärraktiga marken,
sparkade vissnade löf öfver platsen och vände åter till Hällevik.
Följande natt föll senhöstens första snö. Nils vågade ej
gå till skogen så länge detta lätta, lösa lager kunde röja hans
väg. Efter några få dagar kom stridt höstregn* sköljde bort
snön och förde de fallna löfven med sig på sin väg mot kärr
och bäckar. Nils gick till skogen för att taga upp hornet, men
kunde ej återfinna den fläck, hvarest han nedstuckit det i marken.
En allt uppslukande fruktan för att ha förlorat sina pennin»
gar kom bonden att förgäta allt annat. Två dagar å rad irrade
han omkring i det hår skogsbrynet, vändande löfhögar och
rif-vande i risbråten. Slutligen var han så medtagen och förvirrad,,
att han inbillade sig hafva gömt hornet i den sanka bit mark,
som lopp ut i en spets nära boken, där jordkulan fanns.. Tredje
dagens afton greps han där af fyra snapphanar, som lagt märke
till hans vistelse i skogen och gissade att han sökte efter någon
gömd skatt.
Nu gällde det att aftvinga Hult bekännelse om hvad han
förehaft; men då denne, som var en fullblodsskåning, märkte
att det var småländska röfvare, bestod han sig hämnden att egga
deras roflystnad genom att öfverdrifva värdet af den gömda
summan, den han hånskrattande påstod sig ha fäst till drakguld,
genom uttalade magiska ord, som han aldrig skulle förråda.
Förtviflan öfver att i verkligheten ha förlorat penningarne gjorde
honom för stunden liknöjd om lifvet.
De småländska snapphanarne lära haft en egendomlig
metod att frampressa sanningen af sina fångar. De sägas
nämligen ha haft för sed att gripa männen kring halsen, draga
huden ut från strupen och genomsticka den förra med en knifsudd*
Detta originella experiment försöktes nu på Nils Hult, men
utan den därmed åsyftade verkan, ty i själfva verket kunde han
ju ej visa sina plågoandar ett gömställe, som ej stod till
att-finna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
