Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
min fantasi arbeta med en diktad berättelse, i hvilken Jon
Klittner förblifvit ogift till följd af ett slags munklöfte, hvilket
han i tysthet ailagt såsom bot för det att han — lydig mot sitt
lilla samhälles hemliga lagar — öfvergifvit en flicka från en
annan del af landet.
Då hände det sig en oktoberkväll, att någon varsamt
klappade på fönstret till mitt arbetsrum, där jag just gick fram och
åter på golfvet, knådande det motsträtviga stoffet till mitt
diktverk. Det var ett bud från Jon Klittner, med anhållan att jag
så fort det läte sig göra, måtte fara till honom; men budet —
en syster till Jon — betonade, att mitt besök borde ställas så,
att det ej väckte uppseende.
Jag hade ej varit där ute på en tid och hörde nu för första
gången, att Jon på en af sina fiskefärder råkat ut för svår storm,
med knapp nöd kunnat berga lif och båt och nu låg svårt sjuk
till följd af öfveransträngning och förkylning.
»Bror Jon har visst i dödsångesten ute på hafvet gjort
något löfte», yttrade kvinnan buttert, medan hennes oroliga ögon
spanade omkring i rummet för att öfvertyga sig om att vi voro
allena. Det är tungt att ej ha en egen själasörjare att hålla sig
till; Jon menar dock, att I är en rått präst.»
Det kostade mig någon möda att för dessa spejande
kvinnoögon kunna dölja den glädje jag erfor vid budskapet. Men
det var ej den heliga fröjd, ’som en rättsinnig Herrens tjänare
känner vid hoppet om att kunna vägleda, upplysa eller trösta
en irrande eller skuldbelastad själ; nej, det var den giriga
glädjen hos en författare, hvilken utan att bedja om ledning af
sanningens ande, söker framställa bilder ur människolifvet. Nu
skulle jag helt visst af Jon själf få rikare stoff till min berättelse,
och om mannen sedan ginge i läglig tid ur världen, så skulle
— ingen sörja öfver hans bortgång.
Det var en mörk oktoberkväll. Regnet droppade som stora
tuoga tårar ned på mina händer, då jag famlade efter låset på
Jon Klittners dörr, och vinden svepte om husknuten med ett
klagande ljud. Inne i stugan brunno två tjocka talgljus i stora
silfverstakar, hvilka tycktes ha varit ämnade åt någon kyrka.
Här stodo de på ett simpelt furubord med duk af silkesbrokad,
dyrbar nog att ha varit ämnad till dräkt åt en furstinna. Det
var tydligt, att detta bord med ljus och allt skulle föreställa ett
altare för de heliga kärl man väntat, att jag skulle medföra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
