Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja — nej. Se, det var också för Skärvikene skull.»
»Är Skärviken en människa eller — » .
»Det är en enkling, som bor på Skärvik, vet jag. Mor
vill, att jag skall ha honom, för han är så illa rik. Men Ele
säger, att det är detsamma som att ge sig i bergtrollens våld,
då en gifter sig på det sättet bara för att få pengar.»
»Ele är väl din bror då?»
»Nej kors, det är häradsdomarens son. Folk påstår, att
han förra vintern låg hela tiden här i sjön under isen. Säkert
år, att borta var han, och nu är han klokare och visare än annat
folk. Men för mig vill ban aldrig tillstå att han legat där nere.»
»Det är bra snällt af honom, ty du har nog en hel del
inbillningar i ditt hufvud ändå, Agda.»
»Inbillningar; det är inga inbillningar, hvad hederligt och
sannfärdigt folk själf har sett. Vi skåningar fara ej med lögn,
som vissa andra, och ännu färdas trollen här vid sjön, fast de
måste flytta den dag, då flickan härifrån socknen sjöng samma
visa som jag alltid sjunger, när jag vill sitta här och grunda
allena. Men baronen gör narr–»
»Se så, blif nu bara inte ond! Jag skall gärna tro på —
visans makt.»
»Ja, det kan ni godt, ty min farmors mor kände flickan
som sjöng bort trollen. Hon gick därborta tvärs öfver sjön på,
berget, det där med den store eken, I ser. 0ch när hon nämnde
Herrans namn, så som det står att fågeln på liljekvist sjöng
om honom, så foro trollen af. De flyttade långt ut till en annan
sjö i ett annat härad. Men då flickan blef så gammal, att hon
skulle gifta sig och hålla bröllop — vet 1 då, hvad som hände?»
»Nej, men berätta du!» svarade han och sträckte sig bekvämt
ut i gräset, där han lagt sig ned.
rJo, kvällen före bröllopet hände det sig, att ett par män
seglade vilse på den sjön, som är eländigt stor, så de visste
hvarken ut eller in mellan skär och öar. Till sist sågo de ett
ljus vid ena stranden, och dit styrde de eå. Där kom folk ut
från ett berg — fast folk var det ej, kan veta, och seglarne
sporde om vägen.
*11 vart hän ämna ni eder som längst?’ frågade de där
andra.
Männen sade, att de voro på vSg hit till vår socken, där
ett bröllop skulle stå, till det voro de bjudna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
