Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne, och nu som förra gången tycktes de vara af olik»
mening.
»Jag ber dig, Helene, att uppgifva denna fantasi.
Agda-är en själfägande bondes dotter, och du kan ej tillbjuda henne
att blifva din kammarjungfru.»
»Själfägare eller ej, så låter den dftr bonden sin dotter gå
i träskor och fodra boskapen. Hos mig får hon eget rum, skall
ej kallas jungfru, utan blott Agda, ty du hör ju, att hvad
jag-egentligen vill, år att hon skall bära sin nation al dräkt. Tänk
hvilket uppseende hon skall väcka, då jag tar henne med på
vår bröllopsresa! Själfva dialekten är pikant.»
»Men hon är okunnig som en vilde.»
»Så mycket mera poetiskt! Och vore det ej en vacker
gärning att bilda henne? Man kan ej höja hela folket, utan
att den .ene individen efter den andre först kommer i beröring
med oss bildade klasser. Du skall få se, att hon lär sig snart
finare seder; jag vill slå vad, att hon talar engelska, då vi vistats
en månad i London, hennes dialekt har nästan en engelsk klang.
Hon får se sig omkring, blir beundrad, kunnig och på sitt sätt
en fin flicka; är detta ej att föredraga framför trällifvet i ei»
okunnig och vidskeplig omgifning?»
»Kanske. Du får naturligtvis göra som du vill. Och när
jag ändå skall gå och tala med Sjunne om ett stängsel, så kan
jag ju framställa förslaget. Jag tager äfven med mig
silfver-bältet till min lilla brud.»
»Ja, men nu får hon naturligtvis hållas på tillbörligt afstånd.
Gif henne bältet från mig. Men se, här ha vi vår löjtnant,
hanvar en präktig Erik vid Karins fotter.»
Den unge godsägaren tog farväl för att gå till sin inspektor
och sätta sig in i en stängselfråga rörande honom och bonden
Sjunne. Slutet af den tysta öfverläggningen med sig själf blef
dock, att baronen själf ville tala med Agdas far, och så var han
ju nu stadd i rätt ärende till honom, till Sjunne. Silfverbältet
ville baronen i fuderns närvaro gifva åt Agda. Allt var så rättr
så godt, så välment, tyckte baronen.
Bakom Sjunnes gård, just där genstigen gick in öfver
landskapsgränsen, låg blekplatsen. Den nedgående solen lyste på de
utspända hvita väfvarne, så baronen blef solblind vid att se därpå.
Hon skuggade för ögonen med ena handen, böjde sig ned mot
gräset och lade sin andra hand på en gyllene hårmassa, nedfaller»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
