Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eom en skön blomstersäng i en stenöken; han visste, att hon
höll honom kär. Hennes far hade en gång i timmersafiärer
besökt Erland och då beklagat, att hon afskedade alla friare. Efter
faderns giftermål skulle hon öfvertaga bestyret af en af hans
andra ägendomar. Erland hade ej haft några underrättelser om
henne sedan han tagit lille Gunnar till sig; hvad skulle det
tjäna till att forska efter henned lif? Nu fanns där ju ingen
möjlighet för att det kunde sammansmälta med hans. —
Så förflöt ännu ett år. Nu skulle ett stort bröllop firas i
släkten. Erland visste, att priset för honom och hans faster att
bli inbjudna till festen var gossens bortsändande från hemmet
och från orten; han valde att förblifva utstött, men fastern
flyttade från honom veckan innan det började lysas för brudparet;
hon kunde ej längre uthärda att med honom bära släktens harm
och hån. En torparenka, som varit barnpiga i Erlands
föräldrahem, intog fasterns plats hos honom.
Det var en ovanligt klar och kall novemberdag. Ljuden
af såg och yxa hördes från vedbacken utanför porten.
Slagor-nas taktmässiga fall inne från logarne, ryktarens och
stalldrängens rop och småprat med husdjuren i stallen samt ett par
skators högljudda skratt på det med nyfallen snö prydda taket till
boningshuset förlänade ett egendomligt lif åt det något ensliga
vinterstycke, som utgjordes af den kringbyggda gårdsplanen,
med sin af istappar garnerade pump och vattenho.
»Skatorna skratta, så en skulle kunna tro, att här kunde
komma främmande till gården», anmärkte en af de i stugan
spinnande pigorna.
»Och se på katten! Han tvättar sig högt upp öfver örat
•det blir storfrämmande!» utropade hennes kamrat.
»Sådant ha ms!» afbröt torparenkan med ovilja och kastade
en ängslig sidoblick bort till Erland, som satt vid fönstret och
nubbade tillsammans Gunnars lille vagn, hvilken barnet kört
sönder vid försöket att skjutsa en af pigornas nya träskor.
Vid detta samtal såg han upp med ett vemodigt
småleende. »Ni få allt vänta innan ni få se gäster här i gården»,
sade han. »Men nu skall Gunnar och jag rida bort, rida ända
till kungens gård ...»
»Ja, och fria till prinsessan, far», afbröt gossen, springande
mot dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
