Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
budskap, att den nye pastorn förbjudit honom, klockaren, att
öppna templet.
»Är kanske prästen rädd att vi ekola stjäla helig Olofs
silfveryxa eller bryta upp offerkistorna?» frågade en äldre bonde
med vred röst. »Vi slättboar kunna allt sätta några hundra
kronor och våra hästar i pant, om så skall vara.
»Prästen har ingen rättighet att stänga lutherska kristna
sjuklingar ute från läkedomen i Guds hus», ropade en kvinna
som släpade sig fram på två kryckor.
»Kyrkan tillhör icke prästen, utan församlingen», sade en
gammal man, hvars osäkra, famlande rörelser förrådde hans svaga
syn, och nu instämde visst tjugo dofva röster: »Kyrkan tillhör
församlingen!» under det en del af de yngre sjuklingame jämte
barnen frysande kröpo i hop bakom kyrkmurens uteprång,
jämrande sig samt bådo att få fara hem.
Det låg något spöklikt i detta uppträde under en så tidig
timme och på en sådan plats. An syntes folkflocken som en
lång, mörk, buktande rad i den matta, sömniga dagern, än flöt
den i hop framför kyrkdörren likt bin, som bilda klump under
kupans fluster; än löstes den upp uti idel små grupper emellan
kyrkogårdens ’kors och kullar, medan en tät dimma steg frdn
den nedanför belägna slättmarkens kärr och mossar och
vältrade sig, buren på den vaknande vinden, upp mot kyrkan och
skogen. Allt högre steg dimman mot åsen, allt högre steg
folkets otålighet och allt gällare och ängsligare blef klockarens
röst, då han ansträngde sig för att genom ett slags predikan
värna om präeten och prästgårdens fred, som nu hotades af
många röster på skilda bygdemål, hvilka röjde att här hade
folk från Skånes mest skilda orter stämt möte.
»Det år okristligt af en vice pastor att kalla detta
öfver-tro och vidskepelse, då så många människor hvarje år bli
botade genom S:t Olofs yxa», klagade en med ansiktsros
behäftad kvinna. »Det är ogudaktigt!» instämde hennes vänner. Men
vördnaden för det vigda rummet, för de dödas hvilostad och
templets frid, i förening med morgonens fuktiga kyla, dämpade
allas röster, utom klockarens, som nu stod med utbredda armar
midt i kyrkogårdsporten, för att med ord och böner hindra de
vallfärdande från att draga till prästgården och ställa den unge
prästen till räkenskap.
Då blixtrade det till öfver skogen; solen sände en skarp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
