Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarje år inbringade den som öppnade templet. Han ifrade nu
ej längre med prästerliga ord och åtbörder mot gammal påfvisk
helgondyrkan och vidskepelse, utan tog som en öm herde vård
om de små, de svaga och sjuka, så att de ej skulle skadas i
de^första, ifriga trängseln vid ingången till helgedomen.
lil^nd dessa skröplige var äfven den halfblinde bonde, som
nyss häfdftKförsamlingens äganderätt till kyrkan. Hans dialekt
förrådde göingbn och hans stolta hållning en man, som varit
van att befalla ock blifva åtlydd. Han åtföljdes af sin hustru,
en bred kvinna, meiken lår ga am värdighet i alla sina rörelser,
som skulle varit nog för att röja den skånska slättbokvinnan,
äfven om ej hennes nästan danska uttal kännetecknat henne
såsom varande bördig från TrelleborgssJätten. En växt,
liknande en stor ärt, hängde på en smal stjälk under hennes
nästipp, och för detta onda, som kommit under årets lopp, sökte
hon nu hjälp hos helig Olof. Paret åtföljdes af en storväxt
yngling med ett drömmande ansikte, som blott fattades lif för
att äga en fängslande manlig skönhet. Hans gång och öfriga
rörelser voro hastiga som den halfblinde faderns, men ögonen
blickade, likt moderns, med en viss, långsam ihärdighet på de
föremål, som ådrogo sig hans uppmärksamhet.
»Folk först och se’n de som bättre äro!» sade klockaren
skämtsamt med ett kändt skånskt ordspråk, då en del tarfligt
klädda sjuklingar häftigt trängde sig fram.
»Ja ära den som äras bör, svinen kör man alltid för! Yi
kunna vänta», svarade bonden, stödjande sig fastare mot
kyrk-muren, medan hustru och son med framåtsträckta armar skyddade
honom från att bli trampad eller knuffad. Nu var hela
folksvärmen inne och packade sig uppe vid högaltaret, knuffande
hvar andra fram och åter i ifvern att få komma fram till den
undergörande bilden.
De tre familjemedlemmarne trådde nu öfver templets tröskel.
Gumman fäste genast blicken på trefaldighetsaltaret midt i gången
nära dörren, hvarest ett par stora offerkistor äfven fått en
framstående plats.
»Hvad är det för en fågelbur? Skall en också lägga
penningar i den?» sporde gumman hviskande, och klockaren, som
artigt följt in familjen, svarade, med handen lagd vid sidan om
munnen: »Det är iDgen bur, det är himmelriket, omgifvet af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
